Han;

Älskade M. Han kom hem och var med mig och S i fyra värdefulla timmar idag. Han gör sånt där, mannen. Med hjärta och kärlek och med en sån självklarhet som gör mig så oändligt tacksam. Så sa han bland annat

–Emmeli, det där är ju också din största drivkraft här i livet; att du är en stjärna på att se på saker positivt, uppskatta det stora i det lilla och också att du har ett jädrar anamma. När jag tänker på dig så tänker jag på ordet Lycklig. Bara för att du känner att det är tufft nu, suddar det ju inte ut vem du är. Det är starkt, att som nu, också kunna visa sig svag. 

Åh.

Ni förstår att jag är glad över honom, va? Han säger alltid bra saker. Som när jag säger att jag önskar att jag vore klokare; Innan du fyller 65 är du där…

För nä, jag är aldrig låtsas-glad. Jag är verkligen oftast glad och positiv, känner lycka bara över att få vakna till en ny dag. Men, mitt Jag förändras ju inte bara för att jag ibland, som nu, inte riktigt känner mig på topp-topp. Det är såklart att jag inte alltid gör, jag är ju precis som du, Bara Människa. En balans är bra; att dagar som när det känns småtungt ändå kunna peppa sig själv och kämpa på. Men att också ibland, dagar som dom där, kunna bromsa in och bara acceptera.

Så, det var dagens konstaterande. Kanske lite småklokt, faktiskt.

Efter att småfåglarna fått mat, gick vi ut på promenad. Liten kunde inte hålla sig vaken och snarkade efter en liten stund.

Hela världen var frostig och det gör mig på något vis alldeles lugn. Jag tror att det saknas lite snö och ljus nu. Vi har haft en fantastisk höst, varm och solig och vacker. Men nu är det så mörkt att jag längtar och längtar efter en Vintervit Värld. Håller du med?

Frostiga höstplanteringar.

Efter långpromenaden var vi rosiga om kinderna och jag och mannen hade haft en sån skön prata-bara-han-och-jag-stund. Liten sov fortfarande gott i vagnen, så vi gick inte och ordnade lunch.

Värmde den där Ärtsoppan vi råkade köpa fel förra veckan. Och stekte pannkakor. Minimannen vaknade lagom till att allt var klart, han hade ju somnat utan lunch i magen och vaknade likt en Skalman där mat- och sovklockan ringt.

Nam, nam, namn! , sa lillvännen där han pulade in pannkaka på pannkaka. Med varma Skogshallon från sommaren och vispad grädde, såklart. Det var faktiskt barnsligt gott!

Sen trippade temperaturen upp där ute och frosten försvann, spöregnet kom och vi myste här inne. Mannen åkte sedan iväg på veckans sista uppdrag. Jag och Liten  tog tag i veckostädningen och gjorde hemmet skinande rent. S fick till och med vatten i sin lilla skurhink idag och ni kan ju tänka er lyckan….. och vattenpölen Allan på köksgolvet. Men det var det värt. Han var så lycklig där han hjälpte sin mamma.
Nu har vi ätit hemmapizza till middag och skålat för fredag med våra mjölkglas.

Det bästa med att ha haft/ha en liten dipp, är när det börjar kännas bättre…

Nu tar vi helg. Önskar er den finaste, finaste helgen!

Ta hand om Er.

Lillafrun