Något som bara bara växer.

Nånstans där bland alla täcken och kuddar ligger en sovande Liten.

Jag vaknade före min lilla skatt och låg och bara tittade på honom. Han är den vackraste Minimänniska jag vet. Med sötaste tårna, lenaste kinderna och det varmaste hjärtat. Denna beundran över sin unge, alltså. Något helt magiskt. En beundran som bara bara växer. Från Störst av Allt, till ännu större. Och så vidare..

Pappan känner precis likadant.

Nu skiner solen in i huset och vi är vakna båda två. Liten har ringt sin pappa och snicksnackat.

”Heeij! Pappa koka ääi! (hej! pappa koka ägg!)”

Ja, det tyckte han att pappan skulle komma hem och göra. Mamman föreslog att hon skulle koka samma gröt som igår, då jag ju tyckte den var übergod (russingröt. havregrynsgröt som kokats med russin. och så äppelmos till)… fast då fick jag till svar; ”nej mamma, de var ju blä!”

Jo, jo.

Sisse och papps pratar i högtalartelefonen. Schysst, så får mamman också vara med på ett hörn…

 Pappan är på väg hem så om ett par timmar eller så, så börjar tillsammans-onsdag. Bästa. Tills dess fortsätter vi mysigt Mamma-och-Liten-mys här; kokar ägg och slevar jordgubbar i filen, väcker oss i den takt vi känner för och bara har det lugnt och skönt.

Åh. Jag är så himla tacksam över all tid tillsammans med Liten. Pappan jobbar en del uppdrag långt hemifrån, med en natt eller två borta. Men kompenserar alltid med mycket hemmatid också. Älskade liv!

Nu ringer äggklockan.

Mamma, ääi kjlar! ropar lillvän.

God morgon, onsdag! säger vi här hemifrån Drömgården.

Lillafrun

-och Liten.