Håhå, vilken dag det blev igår!

Vi drog iväg strax efter 09, och rullade in på gården bra precis tolv timmar senare. En riktig Storan-Lillan-Lillan-dag, mao!

Och sådär såg jag ut när jag drog hemifrån, ja. Sådär efter-att-ha-fött-barn-mörk i hårbotten. Blev precis likadan när jag fött S.

Vi landade i Storstan, och morsan fick sätta sig först i frissastolen. Det var fantastiskt. Att få prata med härlig frissa med samma intressen som en själv, bli ompysslad, gå från att känna sig lite som en trasa, till oh-la-la. Storan var proffsbarnvakt åt Lillan under tiden. Men det är ju såklart inte som att vara hos frissan solo-kvist, när man har litet hjärta med sig. Lite småroddigt är det allt. Fina frisersalongen var nog ganska glad när vi drog där ifrån, om än dom nog hade haft det lite underhållande. Det var en sån där tokig dag, där vi fick oss många goda skratt, om man säger så. Det var underbar dag på det viset.

Så åt vi kanske jordens äckligaste lunch också. Storan sprang iväg för att köpa oss mat, då satt Lillan i mitt knä i friserstolen. Storan skulle vara smart och tog första bästa hörn-hak. Hade beställt en varm toast med salami och brie. Det brukar ju alltid gå hem liksom. Så kommer hon tillbaka, typ en halvtimme senare. Vi tar varsin tugga. Och håller på att kräkas. På riktigt. Jag tittar ner i den där mackan, men vill inte säga hur äcklig jag tycker den var. Storan hade ju fixat, liksom. Men säger ändå ”Storan, vad är det här?”. Salami brie! svarar hon entusiastiskt. Sen tar hon också en tugga… och båda vill bara kasta ut allting. Då har dom där clownerna på det där haket, trulat ner R Å falukorv, i tjocka skivor. Bland en sjuhelsickes äcklig vitlöksdressing. Och tryggt ihop allt i ett mackjärn. Och trott, att vi skulle kunna äta det, som om inget hänt och som att det var en god brie salami-macka. Helskotta. Vad vi skrattade. Och vad arga vi blev.

Nåväl. Till sist vad vi båda oh-la-la och vårsnygga och vi istället hade fått goda espresso-house-grill-mackor och smoothisar i magarna. Fin pastellig ikeashopping och jag shoppade en massa saker till barnen. Främst till han som fyller år om några dagar. Och morsan? Ja, hon lyckades med det där roll on:et, men inget mer. Inte för att hon inte orkade titta på något åt sig själv, utan bara för att den bralla och blurre hon ville köpa, inte fanns i butik.

Hem i snöstorm/spöregn det bar. Och det var ett nöjt och trött gäng som rullade in på gården i mörkret. Hur frillan blev? (Har ju ett gäng av er redan sett, ni som följer dagboken på instagram (@lillafrunsdagbok). Men här kommer också en efter-bild här inne;

Så himla, himla nöjd!

Och glad, att jag vågade kapa av, precis som jag funderat så länge på. Jag älskar ju mitt lång-hår, men det var så förbenat amme-slitet och nött nu att det här mådde frillan bra utav. Och den här trötta småbarnsmorsan kände att hon fick skön energi, bara av att kapa nån decimeter hår. Bra grej, alltså.

 

Så blev det torsdag och på köksbordet stod till morgonen ett litet ihopplock från gårdagen.

Ett grönt fat jag bara haffade utan att tänka. Från det gul-blå-huset. Otroligt fint. Och så doftljus. Servetter. En rosamarin att ge till den skäggige som älskar den örten. Och en ny tokbillig orkidé.

För mig och Juni som inte varit i farten, sådär i en stad liksom, sedan vadå? Typ januari nån gång. Vi, har idag varit helt galet trötta. För henne blev det ju lite ovanligt sent också. Men ändå; Hej, lantisar! Det är vi, det.

Fast jag är inte trött bara av den där supermegalånga dagen igår. Den här veckan är som sagt lite extraextra. Mannen borta dygnet runt, förutom igår då, men då var ju jag iväg och flängde hela dagen. (Tack Mormor och Morfar för mysdag att stoppa i kusinpojkarnas hjärteaskar!) Och så rätt mycket att stå i/tänka på/fixa, utöver det vanliga. Jag skrev en liten önske-/ to-do-lista för dagen. Jag älskar listor.

 Så hjälpes vi åt här hemma. Jag och mina två darlingar. Det gjordes och skickades iväg kalasinbjudan till älskade familjen. Sen skottades och sopades en bil fram, för att vi sedan skulle kunna dra iväg på den där 3-årskontrollen.

Vad vore jag utan min Miniman alltså.

Och där på treårskontrollen då?

Han klev in genom dörren och utbrast på farbror-vis; åh, vad fint du har det här! ,till Systern.

Jag bara satt och var så obeskrivligt stolt över min pojke. Han svishade igenom alla test. Förväntades rita ringar på papperet, men satt istället och skrev bokstäver. Vi häpnade hela gänget (dom, för att dom ju inte träffat S och jag, för att han gjorde prick allt dom bad honom om! ha ha). Och talet glänste han med. 3-ordsmeningar var längesedan, liksom. Och visst, är det så galet roligt att han är så framåt, pratig, frågvis, fantasirik och en riktigt händig liten Miniman. Men framförallt, är jag så stolt. Över hans hjärta. Sån liten människa, med så mycket kärlek i.

Minimannen. Min ögonsten.

Slut på skryt om min lilla storunge. Men jag får faktiskt. Sådetså.

Och där då! En till liten stjärna i sin nyshoppade luva. Så söt så jag får ont i kroppen.

Vi tog oss nämligen en långpromenad efter lunchen, så då satt den där luvan som en smäck. Barnen somnade gott och mamman fick andas, svettas, höra tystnad och låtsas att hon hade lite egen återhämtningstid. Jag känner mig otroligt trött. Det liknar liksom ingenting. På det stora hela nu, så känner jag att det har slitits på ganska bra under en period nu. Kanske lite föör bra. Vill vara en så bra mamma jag bara kan till mina två små, samtidigt som jag varit väldigt mycket själv här hemma och det inte finns så mycket återhämtningstid. Och det har snöat och gåtts säkringar och bilar som krånglat och såna där skitsaker har liksom bara känts för mycket. Jag vet att den här veckan är extrem också. Var opepp på den redan innan den startat. Snart är vi i mål och jag längtar efter att få slappna av lite.

…

Ute på promenaden. Stannade jag en stund vid ån och bara stod och lyssnade på vattnet som forsade. Blickade mot ungarna som sov så gott i vagnen, varvat med att titta mot det där oändliga forsandet. En stund som var så skön.

Stjärnorna fortsatte sova efter promenaden.

Sen har vi skrotat på med det ena och det andra. Och hjälpts åt att städa hemmet. Något som känns som att det tagit hela dagen. Men det är för att vi haft en trött mamma och dessutom tagit oss typ 200 pauser. 

Darlingarna.

Och hur vi toppade denna dagen?

Jo. Jag skulle bara precis byta blöja på J inne på skötbordet. Hör hur S ropar ”hjälp mamma!” ifrån köket. Jag tittar ut men kan ju inte bara släppa den där lilla Snurresprättan inne på skötbordet. Ser hur Storebror tagit höga pallen, klättrat upp på köksbordet och står i den köksstol som jag vänt upp och ner uppe på bordet (För att kunna skura där sedan, när barnen somnat. Jag brukar inte vända stolar sådär, men tänkte att det ju var lite fiffigt. Aldrig mer).

S stod i den uppochnervända stolen och jag gastar men Sixten, gå ner! . Han med den grymma balansen skulle precis krångla sig ur, när stolen vickar till. Ungen tippar tillsammans med stolen och faller rakt ner i den höga pallen och vidare i golvet. Med ansiktet direkt i golvet. Alltså då, höll jag på att gå av. Jag såg hela alltet, men hannnnn (!!!) inte fram. För halva jag höll ju i J, liksom.

Men på autopilot springer jag ut från skötbordet och hämtar S in till Lillasyster. Båda barnen gallskriker av rädsla, det fullkomligt forsar blod ur Sixtens näsa, det är blod på mig och bäbisen och den där stackars, stackars Bjossan. Jag darrar som ett asplöv men lyckas ändå hålla mig lugn mot barnen. Efter en stund hade jag lyckats lugna dom båda, fått ren en liten kropp och så låg vi till sist i den där storsängen som tre slagna hjältar.

J somnade bums. S var tvungen att bearbeta..” mamma, jag äälskar inte fläskläppar! Jag tycker dom är dumma”. För ja, det blev en fläskläpp också. Lillhjärtat, alltså. Sover nu gott.

Och jag, har precis satt mig i finsoffan och ska vila mig en stund innan jag tar natt. Efter barnen somnat gjorde jag det där rycket och skurade sista golven och så vidare. Så nu njuter jag nystädatkänsla och känner att fi, fi fasen vad bra det blir med fredag imorn. 

Lillafrun