Så vacker tid nu.

Nu, också. Årstiderna är fantastiska tycker jag. Alla fyra. Jag menar fem, med vår norrländska vårvinter också.

Om morgonen, småkyligt. Över dagen. Som en sommardag. Och nu till kvällen. 10 grader, daggvått och så höstviskande så. Luften är så god att andas. Det blommar fortfarande somriga vackerblomster, samtidigt som äpplena blir rödare och rödare på äppelträdet. Ljuset stannar lagom länge om kvällen. Och jag känner att jag håller på att välkomna en ny årstid i mitt hjärta. Fast Sommaren är kvar i kanterna.. och det njuter vi av så länge vi bara kan.

Jag sitter bland tända ljusen nu. Har en god måndag i hjärtat. Tacksamt. Funderar lite här för mig själv medan katten kurrar vid fotändan..

Imorn sker något så himla i-livet-litet, fast så himla just-i-vårt-liv-stort..

…Juniflickan ska stanna på Förskolan utan (höns)Mamman för första gången, förstår ni.

Men jag tänker, att småstora småttingarna har varandra och att det kommer gå himla bra. Nog värst för mamman. Jag är ju som jag är med det där.. kan gå ganska bra att lämna ifrån mig barnen sådär några timmar med en Farmor, Farfar, Morfar, Mormor, Moster eller så ((måste alltid sysselsätta mig massor då).. men så fort det handlar om utom familjen, så får jag knip i hjärtat alltså. Jag vet att barnen har det hur bra som helst och bla bla bla.. och fröknarna på Den bästa förskolan vi vet, dom vet precis hur jag är. Jag skulle aaaldrig kunna lämna ett gråtande barn, till exempel. Då får dom släpa ut en gråtande Emmeli också. Jag säger inte på något sätt att det är rätt eller fel, hur man gör i alla olika situationer som kan uppstå. Jag säger bara hur jag är; en klassisk hönsmamma som helst vill ha alla mina små kycklingar under vingarna prick hela tiden.

När S började skolas in på Föris, var det helt sonika för att han och jag tagit vår LärarExamen tillsammans på Musikhögskolan, vi precis köpt drömgården, jag turligt fått Frökenjobb och det bara föll sig så att Minimannen skulle börja Föris… redan vid 1,5 år. Sixtens första tid i livet såg ju ganska annorlunda ut jämfört med Junis och Bertils. Jag menar, när jag var preggo med S, pluggade jag som en tok för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi ju tillsammans.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor föra att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag och fortfarande är nykära i) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där vi langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var…

När Juniflickan kom till världen var jag redan innan fast beslutsam om att bli HemmaMamma på lång tid. Här i Älskade HemmaMammalivet är jag nu ännu och njuter allt jag bara oooorkar! … Storebror är ju liten storpojke nu och tycker det är kul med kompisar… så såklart ska han susa iväg till Förskolan lite. Men som tvååring är jag av åsikten att man faktiskt inte behöver vara på Förskola.. Det räcker med familjen och så.

Hjärtat och livet följs. I alla lägen. I perioder har S mest velat vara hemma och då har vi haft det så. På samma sätt som nu lilla coolingen vill göra som Storebror och är så himla pepp på Föris.. så självklart ska hon få traska dit några timmar varje vecka. Jag och Bertil får ha mamma-bäbis-tid här hemma och det ser jag fram emot, förstås. Massor faktiskt.

Så ja. Det blir nog bra. Alltihop. Hoppas jag. Älskar det här livet och tänker njuta till fullo så länge jag bara kan.

Mammatankarna, ni vet. Ibland är dom många. Och småfumliga…

..tänker också på att det är så himla mycket nedtryckningar hittan och dittan som cirkulerar i nätvärlden.. hur, särskilt en mor, ska vara och göra och blaaa bla bla. Den enen trackar ner på den andre och alla vet bäst. Skitsnack.

Jag tänker såhär; Jag är Sixten, Juni och Bertils bästa mamma. Jag gör prick så gott jag kan för dom. Varje dag. Jag vill visa dom livet och lär dom med det jag kan.. visar dom mitt hela jag. Skrattar mycket, men kan också brista ut i gråt eller ha brandrök ut genom näsan ibland. Jag överöser dom med kärlek och tänker att det är det allra viktigaste. Resten lär dom sig av bara farten (typ).

Man vill dom små liven så himla gott… att vara Mamma eller Pappa är inte lätt. Det är otroligt kärleksfullt, energikrävande, tålamodsbeprövande, tröttsamt, myysigt, hjärtskärande, skrattigt, lärorikt och det absolut bästa och största jag kan tänka mig att få vara med om. Varje dag är som ett helt litet liv.

Ok. Nu sätter vi punkt i filosoferingarna.

Från den här Hönsmamman, till alla andra päron där ute, vill jag bara säga Heja! . Heja, heja, heja! . Ni gör det så bra. Precis så.

-Godnatt!

Lillafrun