Det som inspirerar mig allra, allra mest i livet?

-Naturen.

Förut, så försökte jag (till viss del omedvetet, till vis del medvetet) att leva i samma tempo, året om. Nu har jag tre små barn, och skulle förmodligen bli olycklig på riktigt och känna fruktansvärd stress om jag gjorde på samma vis. Alltid har vi våra måsten, förstås. Men utöver dom, vad händer om vi låter oss tänka ”Var sak har sin tid”, släpper på ”borden” och kontrollen över dom och lär oss att lyssna inåt, mer och mer?

Jag tänker att hela livet är en utvecklingsfas och det kan kännas skavigt periodvis, vilset, men ur sånt kommer oftast något härligt, eller hur? Nuförtiden, vågar jag lyssna på mig själv, mer och mer. Så oändligt tacksam för det.. och vad som, utöver måstena, får styra mitt livstempo, är Årstiderna.

Låter det flummigt? Kanske förstår du precis?

Det är Junidagar. Ljust dygnet runt här i norr. Och allt är så förskräckligt förgängligt. Och vackert. Sommaren står för dörren och livet känns lätt och skört på samma gång.

Barnen springer barfota dagarna i ända och rosorna blommar. Att sova, är knappt viktigt för mamman. Energi finns, i överflöd. Och jag låter den få leva ut.

Vill inte att den ska ta slut, Blomningen. Så jag njuter, allt jag bara orkar. Kan inte tänka mig något härligare, där och då, än att gå genom trädgården och plocka en bukett. Det gör mig lyckligare än alla materiella ting i världen.

Så plötsligt färgas rönnbären röda, luften blir klar och högre för varje dag. Sensommaren är här, sommarvärmen suddas ut och mot oss, kommer hösten.

Vi skördar och boar in oss. Hösten känns mysig. Till en början, alldeles pirrig. Årstiden är så sanslöst vacker tycker jag, när den är i sitt esse..

Lika härligt som det är, när grönskan kommer. Lika vilsamt är det, när den räfsas ihop. Tycker jag.

Så faller mörkret. Tidigare och tidigare för varje dag. Och jag börjar min förvandling, från Energiknippe, till Björnmamma. Går i ide, liksom.

Frosten nyper tag. Naturen drar en stor suck. Somnar in, för långvila. Och jag tror att vi människor, för att må som allra bäst, ska följa med i det tempot. Sakta in, sakta ner, sova mer, klappa oss ömt på kinden.

Novemberregnet faller och färgerna suddas ut. Kanske lite vemodigt? Kanske tid för mer eftertänksamhet? Bara vi låter oss bara-vara-vara så mycket vi kan… kan det här vara en underbar tid, det också.

Nu behövs lite extra fett inför vintern, värmande choklad med grädde och vila på sofflocket.

Björnvilan upphör för ett slag. Kring Juletid. Då spirar pysseliver och inspiration igen. Men så snart Julhelgen är över och det långa jullovet är framför- då fortsätter den låga energin. Vintervilan.

Det är nytt år. Midvinter. Ljuset har precis vänt. Sägs det. Men jag, nästan vägrar, känna någon iver. ”Låt mig bara vara i denna vila”, tänker jag och skiter fullständigt i att det i butikerna matas med ”vårnyheter” och alla ord om att ”snart är det vår”. För en hop år sedan, var det också jag… att pressa fram vårbubbel i januari.. Sen lärde jag mig, att det bara stressade mig. Jag ville vara i nuet. I varje årstid. Vintertiden. Är vilans tid.

Plötsligt! Så kommer det en februaridag, mitt i allt det där mörka och vilsamma, och bara TVÄRVÄCKER oss. Solen skiner in. ”Låt mig få sova lite till” säger min kropp. Ljuset känns nymodigt men Tröttheten är enorm. Jag har lärt mig nu, att här tvingar jag mig inte till någon Plötslig superpepp. Sträcker på mig sakta. Blundar mot den där starka solen. Den är god, ju.

-Men är det någon gång på året, som uppror kan ske inom mig. Inte bara sådär som livet är, någon dag hit eller dit. Utan dag efter dag?. Ja, då är det nu! När själen nästan får en chock innan den förstått vad som pågår. Men vet ni, i år kisar jag inte och har Skoskav i själen.. (förra året, det var mitt allra värsta själaskav. Avskyr ordet ångest. Men det var förstås det det var. Läs HÄR) 

I år gör Vårvintern bara mig alldeles bubblig.

Både mitt Snäll-mot-mig-själv-jag (tack B, min trea som gjorde mammas snäll mot sig själv. Läs mer HÄR) och det faktum att det står tre hästar utanför fönstret och frustar.. det är obeskrivligt gott. På riktigt. Jag är så oerhört lycklig tillsammans med dessa djur. Dom ger mig så himla mycket energi. Djur, överhuvudtaget, tror jag är lyckoframkallande.

Nu är det alldeles i början av mars. Jag är snart helt vaken efter vintern. Fågelkvittret, ljuset och hela alltet, likaså. Det ger hopp! ”Vi klarade det!”. Mörkret är besegrat. Än om det var vilsamt till en början, så blir det ganska så tungt mot slutet.

Tänk, va. Vilken tid som väntar oss. Vintern ska tinas bort och våren tinas fram..

Till skillnad från vinterns gräddiga pastarätter, finns nu suget efter färgglad mat igen, fräscha sallader och morotsrårakor. Goda juicer, smoothies och fruktsallad. Men lugn, längtet finns också efter korvgrillning ute på gården med Nylén & Hugosson-korv i bröd. Sörpla varm choklad med ryggen lutad mot varm södervägg. 

Ser fram emot att sätta första fröna i jorden. Springa på vårgeggig grusväg. Längtar efter att hoppa i vattenpölar av smält-isen, tillsammans med barnen och leta vårtecken dag för dag. Önskar att få rida på åkrarna tillsammans med Fjödur.

Att få gå ännu en Odlingssäsong till mötes..

Ännu en vår i Blåsippsbacken…innan Försommaren förtrollar oss in i naturens ivrigaste tid..

Och den allra högsta drömmen; att bara få fortsätta. Leva. Det är en sån gåva i sig. Allt jag vet, är att jag mår som bäst och lever fullt ut, när Naturen är min ledsagare.. inga materiella ting i världen kan köpa min lycka såsom naturen, alldeles GRATIS, ger oss. Dag efter annan.

Vad jag vill med alla dessa ord?

Jo. Efter en helg i en Storstad med sus och brus och väldigt mycket påverkan till att rusa och köpa…då vill jag bara väcka tanken, om att långsiktigt välmående, nog är omöjligt att köpas för pengar, ordnas med saker, fixas med diverse sminklager, smycken eller flådiga resor.. så tror jag. Men jag är tusan ingen vetare. Däremot en beprövad Leva med naturen-typ. Som vill påminna om, att Naturen bara väntar där ute, och finns där. För oss alla. Kostar noll och ingenting.

Är du också någon som använder naturen som din alldeles egna må-bra-meducin? Vilken är din favorittid på året? Eller är du som jag, kan inte välja och tycker att var tid har sin charm?

Ta hand om er, allt ni bara kan! Susa inte bara fram genom livet, och fyll livet med dagar. Gneta inte fram, stressade, bara för att uppnå så höga siffror på kontot som möjligt. Försök stanna upp, i alla fall några gånger per dag. Andas djupt, känn in var du är, vad du gör, hur det känns. Fyll dagarna, med liv. Allt du bara kan!

Vi har bara var och vår endaste stund, här på Jorden. Mer vet vi inte…

Emmeli