Och så tackade vi våren för sitt.

En vår med högt och lågt. Livet. Vi har haft det så mycket gott, så tacksam. Storebror som fyllde 7 år och var och är den hjärtevackraste Storebroren vi kan tänka oss. Skrållan som lärde sig cykla och strösslade oss med kärleksförklaringar och finurliga funderingar varje dag. Minsting som bara levde lajvet, omringad av sina idoler, varje dag. Att få ta livet, dag för dag, är ren och skär lyx. Glädjas åt den första tinade snön som blir till en vattenpöl att hoppa i, se hur hästarna njuter så fort solen börjar värma, plocka tussilago tillsammans med små nyfikna människor och insupa knopparnas bristande och grönskans framfart. Tillsammans. Ja, nu minns jag bara härligt. Men jag vet ju, att det också var en hel drös med tuffa preggotrötta veckor. Dessutom jobbig covidhärva och lite annat. Men vi har fokus på det härliga och den energin bär oss också mycket genom sånt som är jobbigt.

Idag vaknar vi till den första dagen, av den första sommarmånaden. Juni, som är den vackraste månaden jag vet. Det kanske ni redan anat.

Och vilken sommardag sedan!

Så himla varmt, från morgonen.

Utefrukost var givet. Följt av någon liten stund inne för att bygga lite tågbana och putsa några fönster, titta till planten där ute på balkongen och handla. Annars uteliv, dagen lång.. och nu är klockan efter 20 och ingen vill gå in ännu. Jag har precis kommit från lagårdsstallet, efter att ha lagt tillbaka gröna repgrimman som Fjödur hade på sig när vi var ute på lägdan och busade tillsammans.. och där inne i svalkan, på ett par torrhöbalar, där ligger storkatten och vilar.

Jag går över gården, ser hur äppelträdet alldeles håller på att explodera i blommor och suckar som Ferdinand..

–”tänk att vi får leva här, såhär”, tänker jag.

Det doftar av himmel på jorden. Och all grönska är så fantastisk vacker. Så ny.

Medan jag smyger mig in här och låter några ord bli till, hörs tjut och bubbelskratt utifrån studsmattan. Där hoppar ett gäng kvällsbusiga små. Den ena som just var tvärt in och kollade till ”Vart är maammaa?”, för mor måste man ha koll på, det är ett som är säkert. Några goskramar med bebbemagen, sen pös lillungen ut igen och busade vidare.

• 

• 

Och tänka sig va! Efter fem månader vågade vi spika den försa lilla tavelspiken här på övervåningen.. känns helt underbart att vi inleder vår första sommar här uppe. Tänk som vi kämpade på här förra sommaren.. och jag mitt i, när gipsen var på plats och vi till och med börjat spackla, sa ”men du M, vi ska nog ta ner gipsen va? och ha pärlspont här istället?”. Men håll med mig, visst var det ett klookt beslut?

Å käre tid. Vilken ynnest…

–Sommarns dörr står nu på glänt.

Emmeli