Så blev det torsdag!

Barnen konstaterade lyckligt när vi klev ut på bron till morgonen; ”vad LJUST det är, mamma!”. Och sannerligen! Det kändes som ”första morgonen”.. ,den första ljusare varianten sedan midvintern släppt det starkaste taget.

Inombords kände mamman också en känsla av .. ”å puh, vi klarade det..?”…

..2022 var ett på många sätt vackert, guldstunderna har vi i vanlig ordning hållit hårt i. Men 2022 var också skitjobbigt, med sjukdom, oro, krig, oro, oro, oro, … och jag har under året i perioder haft såna utmattningssymptom.. kropp och knopp har skrikit efter vila. Vila, som varit näst intill omöjlig att få till.. men vi har gjort allt vi har kunnat för att vi alla ska må så bra som möjligt, teamat och kramats och så gav vi oss ett redigt, tvärledigt, långt jullov och en lugn start på året och det känns som, att vi lyckats styra en väldigt tärd familjeskuta, till sitt rätta? Gråtfärdigt lycklig för det.

…

Så, var var vi? Torsdagmorgon..

Skolbarnen lämnades på skolgården med sina skridskopackningar och peppiga humör. Barn alltså. Vilket magiskt påfund. Att få vandra bredvid och se dessa liv växa och utvecklas, det är så hejdlöst häftigt.

Småbrollorna och mamman fortsätter sedan dagen på tre under några timmar. Vi tar en sparktur längs gården och gör lagårdsbestyren förstås. Säger god morgon till hästarna.

Efter frukosten bygger pojkarna koja i gammköket och mamman sörplar en snabb kaffekopp. Idag finns det energi och sofflocket med påtår lockar inte så värst, ännu. Vi ger oss ut igen, pojkarna är trötta efter en fräsig dag igår så det blir lagom med långpromenaden och slumra i vagnen. Jag lapar sol, funderar, flåsar… och plockar några små kvistar ris till tulpanerna där hemma.

Slirar in på byaloppisen och går raka spåret mot köksdukarna… finner precis vad jag söker, utbyter ett gäng ord med gulliga damen i kassan, betalar 80 kronor för tre alldeles riktiga, så fina dukar. Ja, då hade jag ändå swishat en tjuga mer än vad som önskades. Älskar loppis.

Tjavar hemåt.

Medan minstingarna sover tar jag och städar lite medan januarisolen gör mig sällskap..

Torkar ur fönstersmygarna, vattnar blommorna. Gulliga grannen tittar in och vi pratar i kapp veckan sådär som vi brukar. Så susar den pinglan till granne vidare och jag fortsätter. Drar på det nya vackra örngottet jag loppade igår på Stora, galet imponerande, välsorterade Erikshjälpen i Härnösand. Och så passar jag på att koka bort några blåbärsfläckar som blev på några klädesplagg igår vid smoothiesörplandet.

Nu slutar skolbarnen snart. Baxar över småbrorsor till bilen och gasar iväg. Hämtar hem. Njuter känslan av fulltalig mamma-barn-flock.

Vi hjälps åt att städa vidare. Storasyskonen på sina rum.

Fyraåringen flinar nöjt när han kommer på att ”perfekt, jag har ju inget eget rum att städa!?”…

När barnen är klara är dom taggade på sin ”veckans skärmtid” (den kan ni läsa om HÄR)

.. och nu, sitter påtåren så gott. Bebben ammar medan..

”Vi klarade det…”..

-ja, är det inte lite så det känns precis varje, varje år denna tid? Mer och mindre, förstås.

Pustandet. När ljuset återvänder. Och solen skiner. Ända in i gammköket…

Emmeli