Det är i slutet av februari.. snön faller i ena stunden för att i nästa puttas undan av klarblå himmel och knallsol.

Där på trappen, en trött, ängslig mor och en liten, väldigt krasslig men starkt ammandes 16-månandersunge… en liten stund ute i friska luften med dagens sista solstrålar mot kinden.

Vi tror att minstingarna fått RS, i år igen.

Precis allt stämmer in på förloppet vi var med om förra vintern. Tack Gud, för att vi fått ha en lång, frisk period nu och inte bara kravlat oss till ytan, utan faktiskt hunnit tanka på och känner gott mod. Det här ska vi klara.

Vi tar en stund i taget.

Tacksamma att O inte är pytteplutt, som förra vintern. Paniken då glömmer vi aldrig, när den 11 veckor gamla lillbebben inte orkade hosta bort det där nedrans slemmet..utan föll lealös i våra armar. Det är ett trauma. För hela familjen. Faktiskt.

(Missat och vill läsa mer? Gör det HÄR. Jag läste själv texten just. Och grät en skvätt.”RS-helvete”).

Sörplar kaffe ur kåsan, den jag fick av den finaste jag vet på alla hjärtans dag. Tar en bit Raw chokladkaka. Stickar några varv på Junis halsduk.

”Äsch, nu tar vi en stund av slätstickning.”.. ”Äsch, nu orkar jag bara sticka räta…”.. ” trooo, hur det ser ut om jag tar några räta, några aviga, hittan dittan?”.. Ja, sådär håller jag på. Ingen ordning på allting. Och jag älskar det. Att det får vara så.

Storasyrrorna stickar vackra mönster, tjusiga tröjor och barnklänningar. Mamma och Svärmor likaså. Så otroligt duktiga på detta hantverk. Men jag är inte där än, har inte heller ambitionen. Känner bara, hur himla mysigt det är. Att skapa. Något som dessutom barnen är så glada i. Det där kluriga, det får stickproffsen i mitt liv stå för.

Det är i slutet av februari.. snön faller i ena stunden för att i nästa puttas undan av klarblå himmel och knallsol.

Vi tar en stund i taget.

Hoppas att ni mår gott. <3

Emmeli