Nu var vi, efter upplevelserika och äventyrliga resdagar, så himmelens snart framme… ja faktiskt bara metrar ifrån,

-älskade Moffe (den skäggiges Morfar, alltså) och Astrid. Allas vårt slutmål med resan!

Kramkalas följt av inflytt i ”vår” lilla hytte ute på gården. Nu pustade vi ut, tänk att vi tagit oss hela vägen hit!

Nu började det efterlängtade lilla pärlbandet av dagar att fylla med må gott tillsammans.

Här sov vi som grisar. I syn, ett stycke nyvaken Virvelvind… med en tröja som Astrid stickade till Storebror när han var plutt. Alla fyra barnen har sedan använt den, så klart den skulle med till Norge nu och denna vackra lilla by.

(Åndalsnäs, är närmsta större samhälle/stad för er som undrat).

Vi väcktes av fågelkvitter, brusandet från vattenfallen längs bergväggen på andra sidan Romsdalsfjorden. Och så alla små lamm som bräkte i kör.

Dagarna har varit goda och en lisa för själen. Tempot har varit vilsamt, vi har gjort små avstickare mellan gott hemmahäng.

Ni vet att min Mormor och Farmor betytt och betyder oerhört mycket för mig, när dom båda fick vingar… dök Astrid upp i mitt liv och jag tycker så mycket om henne och våra samtal. Trädgårdsintresset delar vi bland annat, här ser ni en del av Moffe och Astrids vackra trädgård.

Kusinerna har levt lajvet tillsammans!

Lekt från morgon till kväll, spelat spel, pysslat, busat, småbråkat och skrattat så dom kiknat.

Kvällsturerna längs lilla vägen…

Det spelade liksom ingen roll att klarblå himlen för ett slag byttes ut mot gråare väder. Här är som en saga.

Men okejdå, vi dånade allihopa, när vi möttes av denna dagen där vi såg vad som kändes som huur långt som helst.

Här hade vi åkt lilla biten hemifrån, för att åka Trollstigen.. men den hade visst inte öppnat för året ännu… ”det är några laviner som ska komma först”, sa Moffe coolt när vi möttes av stoppskyltarna här. ”Då tar vi den nästa gång vi här”, sa vi i kör som om det vore en självklarhet att det här gör vi om! Känslan är helt klart så.

Bara vara-vara.. sörpla kaffe, gunga hammock och äta våfflor ute på trädäcket. Åhåjaja, så ljuvligt!

Så blev det 17 mai och Norges stora firardag. Vi klädde oss fint under varma kläderna, tog bunten flaggor med oss och drog mot byns gamla skola.

Tjavade syttende mai-tåg och hurrade för vackra grannlandet!

Sen följde kakekalas! Så mycket gott! Vi passade på att prova brunost och annat Norge-fräsigt.

Tumistid med honom. Vi flinade förnöjsamt åt att det var såhär det såg ut för elva år sedan när vi var här senast. Bara Han och Hon.

Tänk så mycket vi varit med om sedan sist…

Tack Livet. <3

Vemodiga kramar och hejdå, för nu skulle hemresan börja för oss Drömgårdare. Övriga gänget stannade några dagar till.

Vi började vår resa hem under kvällen, en annan väg än den vi tog resan dit. Betade av cirka fyra timmar bilåkande (utan stopp inräknat). Slumrade en otroligt god natt i Röros innan vi bilade vidare morgonen efter, resterande typ 7 restimmar (utan stopp inräknat). Just precis här, står vi på gränsen med ena foten i Norge och den andra i Sverige. Vidare nu vägen genom Vemdalen, Ånge, Sundsvall och till sist heeem till vårt älskade Höga kusten igen!

Den här resan kommer för alltid ha sitt lyckobo i våra hjärtan. Så enormt tacksamma för den!!

(Tack tack tack tack älskade Moffe, Astrid och Svärfamiljen. Och TACK, älskade hjärtemänniskorna som tagit hand om hela gården, hästarna, katterna, odlingarna, blommorna.. utan er hade vi aldrig kunnat åka! <3)

Emmeli