Så blev det den där oktoberdagen, vår Lillminstings alldeles egna dag. Vi var uppe i ottan och fixade med det sista. Helt otroligt att vi hade lyckats kravla oss ur sömntrasslet allihopa, utan att väcka Virvelvinden.

Paketen inslagna, kärleksförklaringarna skrivna i kortet. Favoritfrullen just nu, på brickan; hallonsmoothie, mackabitar med leverpastej. Och förstås, födelsedagsmorgonen till ära; den största bullen vi kunde hitta där ute i frysen, tinad och varm nu, med lilla ljuset tänt på toppen. I vasen, några rosenblad, en kvist nypon och den allra sista praktvädden för i år.

Nu var vi redo att gå uppför trappen igen..

Två varv Jaa må han leva, sen vaknade det lilla livet och strösslades med hurraa hurra hurra huraaa, pussar och kramar. Och nog visste han vad som gällde sedan, på småskakiga ben och med morgonruffsiga frillan ställde han sig rakt upp. För nu skulle ju ljuset blåsas ut, förstås.

Pappersprassel sedan. Och för varje paket lillvännen fick i handen så sa han; ”ååå, taaatt!”. För, för gulligt. Vi smått kolavippade allihopa.

Den mörka höstmorgonen grydde och något till känslan både överraskande och väldigt nymodigt, låg som ett ljust täcke över gården.

-Den första snön.

Jag gav mig ut i gårdshuset och hämtade vinterskorna till skolbarnen, overaller och täckkläder var redan inburna, puh. Så, varma och födelsedagspeppade drog skolungarna iväg med pappan, som sedan fortsatte mot arbetet. ”Vi ses om några timmar!”, sa vi.

Vi här hemma myste på en stund till, innan vi började klä oss varmt.. men plötsligt hörde vi en bil som rullade in på infarten..

Det var älskade PappaMorfar som kom och kramades i förbifarten till andra ärenden i byn. Vilken lyx.

Jag kan inte säga det nog, hur otroligt tacksam och lycklig jag är över att vi bor och lever som vi gör. Med alla dessa hjärtan så nära oss. Lill-Olof hade fått födelsedagssång av Mormor-Morfar-kören till morgonen redan, sådär på facetime, som vi ju pratar dagligen… men så himla lyxigt att få en riktig kram, också. Tänk att vi kan ses så, närsomhelst. Rikare än så blir det inte, tycker jag.

Vi gav oss ut sedan, småpojkarna vet så väl vad vi har att göra. Och efter turen till djuren. Så väntar lek och bus. Innan lunchmagarna börjar kurra.

Lilla 2-åringen, i full färd med att leka med alla nya saker.

Samtidigt spisades det lunch och packades väskor. Och sen tog födelsedagsbarnet sig en redig vila…

Nyvaken och gosig, kramades vi,.. jag och min älskade lilla O.

Lyckan över stunden, med mitt barn tryggt i min famn. Jag lät tankarna sväva iväg. Tänkte på hans första år i livet, som var det mest tumulta vi varit med om, så mycket kärlek som behövde samsas med känslan av total skörhet, hejdlös oro i så många omgångar, en väldigt skakig både stor och liten värld. När pusselbitar började falla på plats igen, andetagen blev djupare.. då kom allt ikapp mig, den totala mattheten var så så nära, ja för snart precis ett år sedan. Jag önskar jag nu, när vi fyllt ännu ett år med liv, kunde säga att den stora världen blivit snäll igen. Så är inte fallet. Men i vår egna, lilla trygga värld, är det en sån känsla av liv och kraft som bubblar. Så mycket kärlek. Och Tacksamhet, stor, så stor. Denna lilla människa, har varit med mig genom så mycket.. och gjort mig till mitt starkaste jag. Med en större ödmjukhet till livet än någonsin. Är så ofantligt kär i honom och så tacksam över att få vara hans mor.

…

Efter långkram, mötte vi nu upp övriga gänget, dags för födelsedagstur!

Packade in oss i storbilen. Drog till lillstan. Badade på badhuset hela familjen. Födelsedagsfikat hade vi med oss. Vilket äventyr! Och middagen, på det där poppis hamburgehaket som avslut. På hemvägen somnade unge efter unge. Och vi hann mest bara in genom hemmadörren sedan, innan vi knoppade allihopa. Så trötta, efter en helt fantastiskt dag.

-Lillminstings 2-årsdag. En sådan stor dag! För oss här på gamla Drömgården, alltså.

Emmeli