Tack.
För dessa dagar, hemmahemma.
Soliga, långa barnvagnspromenader. Mammamat. Familjetid. Tupplurer i hammocken med en snusande Liten bredvid. Träningsvärksgivande träningspass. Skratt. Bästisfika. Lugn och ro.
Tack.
Jag är en vanlig kanin. Vanlig, fast ovanligt fin.
Så sant, så sant, Liten. <3 Och nu är vi på väg. Mot ditt, mitt och din pappas hem.
Ja… nog är han en prins alltid. 10 dagar idag och nu börjar vi kunna ana en liten likhet mellan mamma och son. Utseendemässigt är det ju vääääldigt mycket pappa. Och lugn,nöjd och trygg som han är… det är också pappa. Ja mamma också faktiskt. Förrutom ”lugn”, kanske. Men i alla fall. Den där grejen…att han har börjat morra. Skriker inte, är inte ledsen… men morrar. Han blir arg helt enkelt. VARFÖR tar det 2 sekunder innan jag får mat, när jag bara har tålamod att vänta i en halv sekund!?
Typ så.
En bestämd mini-man. Helt riktigt, tycker mamman!
Åh. Som vi älskar Dig, lilla knyte. Redan så mycket personlighet.
Slumrar i ännu en polarn-stass.
Tänk att han är här nu. Som jag har längtat efter att få ta på Liten dom där minimini-brallorna. Och nu ligger han där, i spjälsängen och är så söt att det är omöjligt att sluta titta på honom.
Senaste kommentarer