Att springa uppför Skuleberget.
Jomen. Idag har benämningen backpass helt klart nått nya höjder. Vi tog mod till oss, Jag, äldste syskondotterns pojkvän J, och så M såklart. Skulebacken… Skuleberget… Vackert, men jämarns så brant. En slalombacke liksom, i höga kusten, tänk dig själv! Det var absolut bland det jobbigaste jag gjort. Sanslöst nöjda typer, när vi var framme. Ren eufori och oj så vackert det var där uppe på toppen!
Killarna drar ut på plågan genom att knyta skorna. Igen.
Jag höll på riktigt på att knäckta i brallan innan alltså. Det är inte ovanligt att jag är så taggad inför ett tufft träningspass. Adrenalinet sprutar ut genom öronen!
Det var vidrigt jobbigt, och det var första gången för oss alla att springa uppför denna backe, så det var liksom svårt att veta hur man skulle hushålla med krafterna. Ett par gånger var jag tvungen att gå, än hur mycket jag ville springa så gick det inte. Pannbens-pass.se . 17 min (för mig. Killarna var snabbare!) av mjölksyra och maxpuls. Ooh yeah!
M och J. Vilket team vi var! 😀
OM det var skönt att gå utför sedan? 😉
Den vackra naturen tänkte jag inte riktigt på uppför, däremot utför!
Tabata-intervaller för mage, axlar, rygg och armar, fick avsluta passet. Grymt sa grisen!
Nu är vi nyduschade och fräscha, redo för en myskväll hos Storan och hennes ”lilla” familj. Jag längtar!
MÅ SÅ GOTT IKVÄLL! -Det är fredag! 😀
KRAM/lillafrun
Senaste kommentarer