Det är ju något alldeles särskilt det där. Att komma hemhem.

Knackar på dörren…och säger hoho och föräldrarna och den precis julhemkomna systern kommer traskandes ut i hallen. Vi kramas. Det luktar varmt och man känner direkt att det har varit många timmar av brasa i den öppna spisen. Det är skönt.

Ljus är tända,ute och inne,härs och tvärs,högt och lågt. Det är jul i varenda hörn och ja, får man inte till det där med julstämning här, då är man ett omöjligt fall. Mamma har middagen klar och vi sätter oss och mmm:ar högt och flera gånger om. Vips knackar det på dörren igen, Storan kikar in. Ännu flera kramar. Surr,surr och åter surr. Vi är redan igång. I hemmet,som man kallat för sitt så länge. Men som nu liksom är hem nummer två. Jag har ett eget hem nu,och jag älskar´t. Ja både nummer ett och två.

Pappa härmar Ernst och kommer plötsligt in i vardagsrummet med en halsduk snurrad om sig,lite sådär slarvigt så att ena änden hänger ner mot backen,sådär störigt,precis som Ernst. Och med ullstrumpor och lovikkavantar i högsta hugg. ”Vem tusan går och hugger en gran i lovikkavantar!?” …

Jag undrar återigen: vad har alla karlar emot Ernst? 😉

Minigran.

Pappa är en hejjare på det där med skottning. Ja inte skottar han för att bara komma in och ut ifrån huset och ut med bilen och sådär. Nädå, det är gångar åt höger och vänster… jag och M gick en liten runda runt huset,bland granar och fågelbord och tjärvar i träden och stora,stora määngder av snö.

Nu sitter jag här, framför den där brinnande brasan, och lyssnar på familjen som pratar. Det är mysigt tycker jag. Det är inte såå ofta det händer,jag är nämligen rätt bra på att vara med i det där pladdret. En i taget? Det existerar inte här. Men det är ju det som är charmen.

Charmen. Att komma hemhem.

KRAM/lillafrun