Idag är det måndag. Det bara är så.

Jag vaknade av alarmet 06.00. Ren och skär ångest. Det var vad jag kände. Gråten i halsgropen så fort jag vaknat till. Regnet smattrade mot fönsterrutorna. Frukosten blev en enda gråt-fest. Den här veckan känns det 1000 gånger jobbigare att M var tvungen att åka iväg. Jag veeet, det är bara fyra dagar. Det är ingenting jämfört med när vi bodde 60 mil ifrån varandra, för några år sedan och fick vara glada ifall vi kunde ses en, max två gånger i månaden. Perspektiven förändras och nu känns fyra dagar som ett berg.

Jag hade två valmöjligheter:

1. Att ligga kvar under täcket. Gråta och tycka synd om mig själv. Tills att jag kl. 11 måste vara på skolan, rapport-skrivar-redo.
2. Att efter frukosten och alla pussar och kramar ifrån M, säga Hejdå, jag älskar, vi ses på fredag. Det är bara fyra dagar. Vi klarar det, lätt! och sedan bita ihop, klä på mig lager-på-lager för att ta cykeln ner till gymmet i regnet.

När klockan slog tio klev jag innanför dörren. Efter 15*45 sek. snabba intervaller + 1 tabata-intervall (8*20 sek.) i maxlutning på löpbandet.. +biceps/triceps i superset, core-övningar och 110 benböj.

Pappersbollarna gör att jag slipper hålla räkningen av alla intervaller. Hjärnan kan vara helt bortkopplad för en stund.

Att jag orkade detta pass idag, det var för att jag hela tiden tänkte på M. Han är bäst. Han gör mig till världens lyckligaste människa. Han gör mig stark. Till den bästa versionen av mig själv. Helt enkelt. Och friskluft, än om det är i spöregn, kan vara läkande som inget annat. Och en fiskmås som snurrar ovanför och låter sommar. Det kan också vara underbart. Det är säkert.

Det satt långt inne när jag vaknade i morse. Att kliva upp för att ge sig ut i regnet. Men. Nu känns det så mycket bättre. Och Jag ska nu sticka upp på skolan, i mina gummistövlar och min citrongula regnkappa och ha en bra dag. För det var det valet jag gjorde i morse. Jag ville ha en bra dag idag.

HOPPAS DU HAR EN BRA MÅNDAG!

KRAM/lillafrun