Åh. Om du bara visste.

Hela morgonen trillade tårarna nerför kinderna på mig. Försökte bota klumpen i magen med att baka bröd som en galning och efter det, gå en lång pw med mannen och Tore-hunden bredvid.

Men ingenting hjälpte.  Jag är ju helt enkelt en obotlig, extremt familje- och traditionskär människa. Att sitta på två,  i lilla lyan, under midsommarafton…  det har hela tiden bara känts så fel och bara tanken har gjort ont i hjärtat.

M älskar mig, det råder det ingen tvekan om. Och han står inte ut att se mig ledsen.  Så, han gör det omöjliga möjligt, och har fixat och trixat så att vi kan vara här hemmahemma över midsommar. Åh, min prins. Jag älskar Dig. 

Firat,( ja för en sån här sak måste firas!), det har jag gjort genom att smyga runt bland tusentals loppis-ting och hittat en massa jag vill ha, men som mannen klokt bromsar och diplomatiskt får mig att förstå att; man kan inte ha allt. Särskilt inte, i en liten lya. I ett hus, kanske. Men hus,det kommer sedan. Inte riktigt nunu.

Nu är det lycka över liten lya och midsommarfirande hemmahemma som gäller. Åh, jag är så glad! 😀

Ett par burkar fick följa med hem. Kärlek på burk, det kan man aldrig få för mycket av. 

KRAM/lillafrun