Det är sena sommarnatten och jag är vaken och pysslar i köket.

Den här dagen har varit helt och hållet i min smak. Mannen- och Jag-tid. En morgon av brödbakande. En massa skogsluft och lyckan i att hitta hjortron. Att få koka sylt. Att äta middag som smakade himmelskt, efter många timmar av traskande.

Men sen där någonstans, började jag känna mig efter-maten-trött, du vet. Och mina planer om kvällens löpning, såg helt plötsligt ut som jobbet att bestiga det högsta av alla berg i världen. Men jag visste ju att jag ville, egentligen, innerst inne. Jag skrev till bästis att Jag ska ut och springa. Sen kokade jag mig en kaffekopp och laddade med, samtidigt som jag stod i dörröppningen och pratade med våra älskade grannar som också var påväg ut och springa. Och så sa jag det till dom också; Jag är inte ett dugg sugen nu, men jag ska också ut och springa. Och typ där, vid skedet att jag berättat för tre av mina allra närmsta, då kunde jag ju liksom inte banga… Så jag snörade på mig skorna, skitnervös och med världens prestationsångest. Det låter helt galet, men som sagt, jag är bara människa jag också. Och ibland, då känns tröskeln för träning så hög, och jag bygger upp en press på mig själv som blir jobbig. Det var nämligen inte vilket pass som helst jag skulle köra heller. 1-minuts-intervaller väntade och det är bland det jobbigaste jag utsätter mig för. 1 minut där jag springer allt jag har, varvat med 1 minut i vanligt/lite långsammare än normalt löptempo. Grymt utmanande! 30 minuter och jag är alltid helt tokslut.

Men så tänkte jag Skiter jag i att träna, då har jag gruvat mig i onödan. Och byter jag träningspass, då har jag också gruvat mig i onödan. Ut med dig nu!

Så jag gick ut genom dörren. Regnet kom och det blåste. Kallt. Men jag tog mig till spåret och tryckte på timern. Och jag sprang och sprang, kände efter 5 minuter, att det här går bra. Det fullkomligt öste syre in i mina lungor av allt regn. Benen kändes starka och jag var som en tjur. Frustade och så osade det om mig. Och vet du! Det gick så bra, att jag kom ”i mål” ca 1 minut snabbare än förra gången, vilket då, var min personliga reckord. Hur coolt!? Jag var helt euforisk efteråt, kroppen är så häftig!

Tror du att jag ångrade mig att jag stack ut? 😉

Hemma körde jag ett corepass, tog sedan en varm dusch, hoppade i mys-shortsen och satte igång att baka ut degen som skulle bli skurna pepparkakor, samtidigt som jag åt kvällsmålet; kesella med hjortronsylt och müsli.

Ja …och sen ringde bästis och vi pratade längelänge, men det kändes kortkort och jag är så glad för min älskade Idan. <3 Och sen ringde Storan och vi har också pratat jättelänge och det är bara så himla mysigt.

2,5 timme av telefonprat samtidigt som jag gräddat pepparkakorna. Multi-tasking! 😉

Ja. En ljuvlig dag. Men nu jädrar, så måste jag nog sova! 😀

Godnatt!

KRAM/lillafrun