Redan.

Mannen har åkt norrut för jobb och mina mungipor halkade ner på en gång. Eller, han åkte ju i morse och jag har ju överlevt dagen, men nu börjar längtan att komma. Jag avskyr att vara ifrån honom. Jag avskyr det. Och ja, jag vet att det inte är ett dugg synd om mig och blablablalbalblalbalblla. Men det hjälps inte. Blä.

Att jag saknar, utrycker sig till exempel så att jag sitter och kollar på elitserien i hockey, fastän jag inte är ett dugg intresserad, bara för att jag kanske får se honom i tv-rutan. För ja, det är där han är och ränner nuförtiden. Och jo, jag är stolt som, bara den. Det är jag. Sen är jag tokpreggo också, ja det är jag, också. Och att börja gråta för ingenting. Japp, det kan jag. Hur lätt som helst. Säger någon M´s namn högt, då krampar hjärtat och jag får ont i kroppen av längtan.

IMG_5415

Igår vid det här tiden. Då stod han och skar upp rostbiff till dom raringarna som inte älskar palt. Palten var för övrigt helt makalöst god och jag åt tills magen stod rakt ut som en ballong. Sen fick vi paltkoma, men lyckades hämta oss allihopa och hade sedan världens partylarty till sent in på sena natten (obs! Preggo-mått mätt!). Men, med bara familjen liksom, så galet roligt! Vad vi gjorde? Sjöng och spelade, såklart! Flerstämt, piano och gitarr och ett gäng önskelåtar avverkades. Rätt magiskt faktiskt.

Ikväll styr vi kosan, hela stora gänget, till äldsta systern och hennes familj. Lördagsmys väntar. Det gäller att ta vara på tiden när vi kan träffas allihopa, det är ju inte så många gånger om året som det är så, eftersom vi är utspridda ifrån norrnorr till huvudstaden.

Så idag är det lördag med mungiporna lite längre ner än vanligt, men ändå med ett varmt hjärta. Jag har ju världens bästa familj runtomkring mig. Och Liten i magen har jag också, som sparkar och virvlar som bara den. Att basta, det var liiite för varmt, tyckte Liten. Det visades med spark-kalas. 😉

Kram/lillafrun

G-VMBJT57ZE4