Jag tycker för det mesta att livet är bra. Ibland tycker jag förstås tvärtom. Och ibland, så tycker jag att livet är mer än bra, då jag får må som allra bäst.

Som igår. 

När jag fick lyfta på den där tjocka manen och dra det djupaste andetaget. Och när jag fick pussa hästmule och krama hästmamma. Och nä, hästmamman är ingen häst. Men hon är den som är klok som en bok, och som följt mig sedan jag var en liten ung sparv, i spicegirls-tights, till där jag är idag. Hon är viktig för mig. Och hästarna också. Dom har lyssnat på måånga föredrag som jag hållit under skoltiden. Väldigt bra lyssnare, som gjort mig stark och som alltid, hur yrsig jag än varit när jag landat i närheten av dom, fått mig lugn som en filbunke. För precis så, blir jag där uppe på hästryggen. När vinden susar i öronen, galoppen tar mig framåt genom skogen och det enda jag kan göra. Det är, att vara precis där. I nuet. Och då, mår jag som allra bäst.

Hon må vara tjurig som en get. Men det här är min favorit och har så varit sedan första gången jag träffade henne. Kaaanske, är vi rätt lika…

Jag och M hade världens mysigaste stund ute i skogen. När vi kom hem hade vi lungorna fyllda av friskluft, håret luktade häst och jag var lycklig i hela kroppen.

Det är underbart, att må som allra bäst.

Kram/lillafrun