Och nu är det tisdagkväll.

M är iväg på gospelövning. Så jag påtar på här hemma i min ensamhet. Och blev plötsligt så nostalgisk och fick såna flashbacks ifrån typ 9 år tillbaka. Det var vid den här tiden på året, strax innan jul, och han frågade mig, med den mörka tonårsbasrösten, ifall jag ville följa med honom hem på fredag. Jag kom ihåg hur jag smalt som en blöt fläck och färgen i ansiktet var lika röd som juläpplena du kan få tag på på ica nu, när jag svarade Ja, om jag vågar, med den ynkligaste rösten jag någonsin haft. Jag var så ofantligt nervös inför den där fredagen.

Jag var ju kär, ju. Alldeles, alldeles förskräckligt kär.

Fredagen kom. Skoldagen var lång som en evighet. Men plötsligt satt vi där på bussen. Och tankarna hos mig var många och virriga… hur pussas man? Äsch, det vet jag ju. Jag har ju övat. På den där tomaten syrran snackat om. Men, huuur vet jag när han tänker pussa mig!? Jag får panik. (tonårspanik. farligt. Men jag helt bombsäker på att det var nu. Som vi skulle bli ihop.) 

Det var mina tankar. Medan hans var några helt andra. Han var mer intresserad om han skulle kunna ha någon användning av mig i ett band, som pianist, eller inte. Vi skulle alltså provspela tillsammans. Inte ha någon dejtfredag. Och det enda jag kommer ihåg, var att jag inte kom ihåg någonting. Ja, precis så. Han visade vad jag skulle spela, något jag absolut behärskade, egentligen. Men hans närhet gjorde mig knäsvag, alldeles för pirrig i magen, allt bara gick åt skogen och jag spelade inte en ton rätt. Jag sumpade min chans, kan man säga. Det blev inget band. Och vi blev inte ihop, heller. Jag minns hur fruktansvärt besviken jag var. Nu var det kört.

IMG_6955

IMG_6962

Och snart ringer klockan i köket. Skorporna i ugnen är klara vilken sekund som helst. Burken var helt plötsligt tom, så någon mer än jag som bor här i lyan, verkar gilla dom där kardemummagodingarna skarpt. Ja precis, dom är till honom. Han som det var kört med, en gång i tiden.

Receptet finns HÄR. Och nej, jag har nog fortfarande inte fattat det. Frågan är om jag någonsin kommer sluta förundras över hur det kunde bli såhär. Såhär bra. <3

God kväll! Alla Ni.

Kram/Lillafrun