Är det någonting som kan få mig att tappa tiden, alldeles. Då är det bilder.

En lång stund har jag suttit framför den sprakande brasan, inlindad i mjukaste morgonrocken och bläddrat och bläddrat, i album efter album. Ropat på mamma, gång efter gång och sagt Titta, titta vad söt jag var! Och titta här! Ååh. (ingen Jante där inte ;)) .  I natt, var första natten som jag fått min sömn störd av det lilla Livet. Nu börjas det. Under tiden jag låg vaken och kände den vilda babyn inom mig, så funderade jag samtidigt på vem är du, lilla människobarn? Mår du bra? Är du en mamma-kopia med energinivån liiite väl hög? Har du någon tanke med att redan ligga med rumpan uppåt? antagligen… eftersom du är en mini-M. Då har man en tanke med allt.  Ja. Sådär funderade jag, somnade om, vaknade igen. Och så vidare.

Denna morgon har helt enkelt varit väldigt lugn och jag har, i lugn och ro, bland alla bilder, suttit och fortsatt att fantisera om vem den här lilla skapelsen är. Vi har precis klivit in i den tredje och sista delen av graviditeten. Det är inte långt kvar, om man ser till hur lång tid det har gått. Men samtidigt tycker jag att det är en evighet kvar, och ja, jag börjar bli otålig. Det är inte läge än, älskling! Säger M. Lätt för han att säga.

IMG_7184 Mini-Jag i pappas famn. IMG_7188Och vips var jag krypstor och tvångskramade världens snällaste katt. Nisse-katten. Jag drog han i svansen, släppte han ut för trappen, bar han oskönt och tvångskramades. Han älskade mig ändå. Jag vet det.

Nu ska jag svida om till min favoritutstyrsel; underställ och ullstrumpor. Och ge mig ut på en pw med Tore-hunden.

MÅ SÅ GOTT!

Kram/lillafrun