Det är söndag och fjärde advent.
Och jag, vaknade på den där sidan som jag inte vaknar på så ofta. Den där som gör att man har någon konstig klump i magen, känner sig oglad och orolig, men man förstår inte riktigt över vad. Ibland är det ju så, man kan omöjligt vara på topp jämt. Jag vet.
Men, så kom dom här två.
Bobban och Idan.
Och dom vände allt. Mina mungipor vände och klumpen försvann.
Jag har, istället för att ha haft gråten i halsen, skrattat så magen hoppat. Och fikat så att det nästan stått ut genom öronen. Och, jag är så galet tacksam över dom där två. Dom känner mig utan och innan och det är så förbaskat skönt. Vi bor ju numera ganska långt ifrån varandra och kan inte träffas så ofta, förutom när vi är hemmahemma såhär. Men det är liksom ingen skillnad, det känns precis som vanligt; som om det var högstadie-/ gymnasietid och vi hängde efter skolan var och varannan dag. Det är häftigt tycker jag.
Jag är lika lång som dom. Jag är det.
Nä. Men skitesamma.
Vänner för livet. Det är vi. <3
Nu ska vi åka till kyrkan på den årliga julkonserten. För första gången sitter jag i bänken och lyssnar, både skönt och inte. Tråkigt att inte spela, men skönt att få vara publik för en gångs skull. Mannen rattar på rattarna (han sköter ljudet alltså. Vad trodde du?;)) och syster sjunger. Jag kommer sitta i bänken stolt som toppen. Det vet jag!
Åh. Nu är jag glad igen. Så himla skönt. Jag tycker inte om att vara ledsen. Därför är det så skönt när man är glad igen. Tack för det.
HOPPAS ATT DU MÅR BRA!
Senaste kommentarer