Jag är en riktig vanemänniska.

Mina torsdagar i höst och vinter, har inneburit att jag städat och sedan firat med att åka och simma (ja inte bara det, plugg och sånt också. Såklart.). Eller tvärtom. Idag gick det ruskigt fort att städa, det var liksom så nygjort, men jag ville ändå röja ett varv eftersom den nya, efterlängtade och omtjatade, mattan skulle anlända. Att åka och simma på just torsdagar, gör att man lullar runt, alldeles bastuvarm och skönt trött i kroppen och känner fredagsfeelingen redan nu. Och blir med den, helt och hållet redo för helg. Så skön känsla. Nu vette katten hur länge den här vanan kommer vara, men så länge den varar så gillar jag den. Sen får det inte bli för många vanor heller, då kan livet lätt bli inramat och stängt för spontanitet. Som med mycket här i livet, är det en balansgång även här.

Nu sitter vi i alla fall här. Jag och mannen, i en skinande ren och liljekonvaljdoftande lya. Han i gungstolen, med en bekymmersrynka i pannan och frågar sa du att det heter TRX-band? och hur långa remmar vill du ha? och jag sitter och glor på den där himla mattan. Jag fullkomligt älskar den. Den är såå fin.

MEN.

Den är för liten. Ja, det skulle bli hur bra som helst med en större. Det är vi överens om. Den händige och jag.

IMG_8274

En sneakpeak.

Bort med den murriga, mörkbruna. Och in har det flyttat en tokmysig cremevit. Nu är frågan bara; behålla den här för att jag är för otålig om jag måste skicka tillbaka den här och vänta på den nya. Eller, bita ihop?  😉 Vilket underbart problem, inte jobbigt på en fläck. Bara ett lyxigt ett.

En torsdag. Med en skön vana och ett lyxigt mattproblem. Man kan ha det sämre. Sannerligen.

Kram/lillafrun