En söndag.

Med huckle på huvudet och en bulldeg så stor att jag på mitten höll på att ge upp.

Jo precis. Vi drog iväg på en promenad på förmiddagen. Det snöade och jag passade på att inviga mina ”moonboots” som jag fick utav mannen till julklapp (HÄR kan du hitta likadana!). Jag frös inte, om jag säger så. Och handla jäst, det var dom bra på minsann. Så fort vi kom hem till lyan igen satte vi en bulldeg, modell större än vi tänkt oss. Den jäste utav bara vettet och till slut blev det visst både choklad- vanilj och kanelbullar. Perrrfekt! Nu har vi bullar till bjuda-hem-fika, efter att Liten har flyttat ut från sin vattenballonglya och bestämt sig för att minsann bo här ute i stora vida världen istället.

En snart-mamma med bullar i alla ugnar.

På tal om mamma, så var nog dagens roligaste när min mor ringer, med facetime, och bara gapskrattar och utbrister men huuuur kan det här gå till!?  Ja det undrar jag också, svarar jag. Och skrattar minst lika mycket jag. Teknikens under, som vi säger! Det är i alla fall himla fiffigt det där, och jag kunde visa bullarna som gräddades i ugnen och bullberget på bänken, fastän vi var så långt ifrån varandra så kändes det som om mamma var bredvid mig. Vilken grej alltså.

Jag och mannen plockade ihop ett gäng bullar med olika fyllning, blandade en tillbringare med svärmors svartvinbärssaft och traskade sedan upp till grannarna och bjöd på eftermiddagsfika. Och bullarna vart faktiskt himlarns goda! 

Myssöndag. Och idag kände jag mig verkligen som en bullmamma. En riktigt en.

Fridens, vänner!

Kram/lillafrun