Varning…

…nä, inte för något allvarligt. Bara för preggot….

Jag har haft en fin dag, känt mig vid gott mod och ja, dagen har rullat på. Men så kom jag ut i mörkret, med hjärnan tömd åt en rapport. Traskade hemåt och fick en gråtklump i halsen. Jag veeet att det inte är dugg synd om mig och blablabla. Men, det är verkligen så himla drygt att ha M så långt ifrån just nu. Det enda jag vill är att borra in mig i hans famn och bara vara där. Det snurrar tusen frågor och funderingar i huvudet på mig, såna som jag kan tänka mig är vanliga att tänka i högpreggotider. Återigen, jag äär så glad för M´s alla fina uppdrag härsan och tvärsan, men ibland råkar jag glömma bort det och vill istället bara ha honom precis här, där jag är.

Bara vetskapen om att kunna säga kan du hjälpa mig med det här? (det kan vara att dra på strumporna när magen bara känns för i vägen och fogarna strejkar…eller vad tusan som helst.) Vetskapen av att kunna och det avslappnande,trygga, i att honom nära. Vetskapen, tryggheten. Det är inte så att jag ropar på honom och ber om tusen tjänster när han är hemma, tvärtom är jag tjurigare än någonsin och vill klara allt själv. Men ja… känslan nu, av att inte kunna be om hjälp eller fråga och fundera tillsammans. Den är dryg.

Nu har jag sovit middag i en liten stund och ska klä på mig för att traska bort till fina vänner på middag. Återigen, tack för er. <3

Har suttit och kollat på mina favoritbilder på mig och M. Några finns här nedan…