Min nya måndagsrutin börjar sitta riktigt fint nu alltså.

Ut med tårarna, i ett enda vattenfall. Jag tycker hysteriskt synd om mig själv, och kan bara tänka på att jag skulle ha dragit tillbaka honom i halsduken och förbjudit honom ifrån att gå. Jag låter mig göra och tänka så, en stund. Sen gör jag allt jag kan för att inte sätta mig som offer i mitt eget liv. För i en sån här situation, då kan man faktiskt välja; fortsätta tycka synd om sig själv, eller göra någonting åt det. Det hade varit annat om det gällt någonting som inte gick att påverka; något, som på riktigt, är hjärtskärande rysligt.

Perspektiv Emmeli!  ,tänker jag

Jaa, det är jobbigt att se han gå. Men han kommer ju hem igen! Den värsta stunden är där, på morgonen, precis när han har åkt. Sen när jag får det där smset där det står Nu är jag framme! <3 , då blir jag lugn och tacksam över att resan har gått bra, att han kommit fram hel, att han är på värsta, bästa arbetsplatsen. Och där och då, drar jag igång med mitt boostande; tränar. Förvandlar hallen till ett mini-gym, trycker på den där musiken, tar fram tabatatimern och sen kör jag igång. Och det slår aldrig, aldrig, aldrig fel. Hur deppig jag än känner mig, så fixar ett träningspass det.

Och sen firar jag med att gå ut på min promenad, så att jag dessutom får den där friskluften som jag bara älskar. Magen och jag vankar på, i alla väder. Idag är det surväder, grått och fult. Men det bekom oss inte. Förrutom att vi höll på att halka och åka åt fanders, jag och Liten alltså. Livet som gör att jag trots ensamheten inte känner mig ensam. Det är coolt.

mini-gymmet.

Jag partar till det med en rosa klänning och lite lockar i håret.

En måndag. Inte förstahandsvalet. Men jag gör det bästa av det som är. Hejja!

Kram/lillafrun