Och lördag blev till söndag.

Lördag. Med lång, rask barnvagnspromenad i hela 10 plusgrader och sol. Korvgrillning till lunch, med efterföljande kaffekopp, sittandes på ett liggunderlag, lutad mot varma väggen, med nosen mot det där älskade skenet. Efter timmar utomhus var vi sådär skönt trötta, du vet. Friskluftmöra. Jag somnade i soffan, med en Liten som snusade på min mage. Bästa sömnpillret. Medan mannen sedan lagade middag fick jag krypa ner i ett varmt badkar för att andas och mjuka upp kroppen. Oerhört skönt. Och senare avslutades kvällen tillsammans med kära grannarna. Ostbrickan, nostalgiska gladiatorerna, dom där två gullbäbisarna och så vi, dom fyra nyblivna päronen. Vi hade sannerligen en finfin kväll.

Sen blev det natt. Och klockan snoddes fram ett varv.

Och idag vaknar vi till söndag. Jag försöker räkna ihop hur många timmar jag sovit i natt, men jag får inte till det alltså. Amningshjärnan orkar inte tänka timme hit, tillbaka, timme dit, minus en..blablabla. Jag känner mig utvilad, och med påtåren slurpad, kommer jag vara helt fit for fight för dagen. Det vill säga, en söndag med lugn och ro i kroppen, två älskade näranära, långpromenad och finurlande på Litens första åka-hemifrån-resa,(tillsammans med mig och M såklart). Jag måste skriva packningslista, noggrannare än vanligt.

IMG_1876

IMG_1906 IMG_1899
IMG_1900 IMG_1877

Men först den där påtåren. Och en stund av beskådning, av den där vackra, vackra varelsen, med dom söta men ack så bestämda ljuden. Han med den där lena foten, dom blå ögonen och den guppande magen. Som andas, in och ut, för livet. Han, som jag för allt i världen inte kan förstå att jag varit en del i skapandet av..

Det här gjorde vi bra. 

… säger vi till varandra, jag och mannen. Lite skämtsamt men samtidigt med en stolthet som ingen någonsin kan ta miste på. Det vore konstigt att inte vara stolt. Han är ju helt bedårande. Vår prins.

En lördag som övergick till söndag. Dagar som flyter ihop, sammanflätade av sånt som gör kropp och själ alldeles måbraiga.

Kram/lillafrun