Det är natt och jag borde sova.

Men jag bara måste skriva om dagen, dagboken. Det är bara så.

Morgonen var strålande. Jag och mannen hann till och med köra ett snuskigt jobbigt träningspass ute i pappsens hardcoregym, innan långfredagsgudstjänsten. Det var en sorglig och vacker gudstjänst, precis som vanligt. Liten njöt, förrutom när han tyckte att orgeln spelade liiite för höga toner. Han är mest van vid låga, tryggt, mullrande toner, ifrån sin far menar jag.

Efter en stund av eftertänksamhet så återvände vi hemåt byn igen. Min älskade I kom och hälsade på. Vi fikade och surrade som galningar, i vanlig ordning. Så hiiimla mysigt att ses. Ja, precis som vanligt. Liten fick världens sötaste kläder av henne, som han hoppade högt över.

Sen blev det blev kväll och middagstid. Mamma dukade upp en buffébord som inte var av denna värld. Solen sken in genom fönstrena, efter att dagen i övrigt varit grå,grå, grå. Och det var helt ljuvligt.

Men så sa det poff och någon väldigt liten och gränslöst älskad, blev ledsen. Ledsen på ett vis som inte vi, jag och M, sett ett spår av tidigare. Ja, det är sant; om några timmar är det lilla knytet sex veckor och nä precis, han har inte gråtit sådär på riktigt, en endaste gång. När morsan är seg att servera mat och så, ja då kan han ju såklart säga till. Men ikväll var det annorlunda. Det hördes att han hade ont.

Om jag fick ont i mammahjärtat?

Ja, om man säger såhär. Till slut var det inte bara en som hade trillande tårar på kinderna. Jag veeet. Vi är galet bortskämda som inte hört vårt barn vara ledset förrän efter en och en halv månad i livet, men det spelar ingen roll. Han hade ont. I magen. Och jag höll på att smälla av.

Det var ingen lång stund. Men det räckte för att både jag och mannen skulle bli helt matta. När Liten blivit lugn och nöjd igen, gick hela Lilla familjen ut på en långpromenad i sena kvällen. Fåglarna kvittrade som i en sensommarnatt. Det var så vackert. Och jag och mannen njöt så oerhört av att se våran älskade där i vagnen, sovandes så gott. Att se det lilla livet må bra igen. Vilken känsla.

Men usch och fy.

Första storgråten är avcheckad och vi klarade oss, alla tre. Men mamma- och pappahjärtat gjorde minsann ont. Liten prickade in rätt dag kan man säga….. jag menar, långfredagen är ju en deppens dag.

Nu ska det bli så oerhört skönt att sova. Kropp och knopp är trött, trött,trött. Musklerna värker skönt och ögonen går i kors. Bredvid mig ligger två män. Dom jag älskar så mycket att det värker i bröstet. Dom sover. Och det finns ingen vackrare syn.

Långfredagen. Mestadels fin, men till viss del, alldeles huvaligen-jobbig.

GODNATT!

-Tack dagboken, för att du lyssnade. Återigen.

Kram/lillafrun