Nu blir det sådär igen…

…det stockar sig liksom. Ja, nä, inte där. Utan i bröstet. Nä inte det bröstet. Det där andra, det som skyddar hjärtat och det som ibland gömmer orden, på det där viset som jag vet betyder

något mer. Antingen kan det vara något som är så jobbigt att det är svårt att prata om. Eller som nu, när det är för bra för att vara sant och det enda man får ur sig är den var bara så hiimla bra. 

Helgen alltså. Den som avslutades igår och idag tas vid av en måndag som ju kan vara början på en finfin vecka. Om än lite småjobbigt pirrig av olika skäl, men planerna för veckan gör att jag har goda förhoppningar. Men i alla fall.

Helgen.

Den var bara så hiimla bra. Och jag har svårt att säga varför. Vi gjorde egentligen inget särskilt, inget spektakulärt. Inte något artsydartsy eller värst storslaget. Och det var väl kanske just det; att vi bara hade en massa tid att bara vara-vara, tillsammans. Söndagen igår var en ljuvlig sådan. Sådär att jag inte ens hann säga mer än hej-och-hejdå här i dagboken. Lilla familjen körde utehäng dagen lång. Ja, det var knappt så att man ville gå in för sånt man verkligen måste gå in för.

IMG_6614 IMG_6615

Ett riktigt gott tecken på att sommaren är på intågande; middagen kan intas ute på gräsmattan. En makalöst god spagettiti och köttfärssås, med massa parmesan ovanpå. Lite smått koma-mätta drog vi oss sedan inåt. Slog in paket, skrev kort och fixade i ordning oss. Liten satte sig på mjuka fårfällen och valde ut snyggkläder ur garderoben. Och sin finaste pyjamas packade han också ner i sin ut-på-vift-väska. IMG_6623

IMG_6626

Mamman letade fram en finklänning ur garderoben, kammade håret och rosade kinderna.Vad fin du är. Och väldans vad slätt det var! , sa mannen, med någon slags kärleksförklarande förvåninig i rösten. Han syftade på håret.. och ja, det kan jag väl erkänna att jag kan inte slätar till sådär ruskigt ofta. Upp med det i en knut bara. Klarrt!

IMG_6649

IMG_6655IMG_6658

Och pappan drog till på stort och bytte ut den annars obligatoriska tishan ,mot en snyggskjorta.Och sedan traskade vi iväg. Mot en älskad vän och hennes 25-årskalas. Där vi mötte vännerna. För hipp-hurra, kalasfika med sju sorters kakor, hallonsaft och tårta. Och det hela ombäddat av det där stimmiga, varma. Det där ljudet som berättar något. Trivsel. Ljudet kom ifrån dom där människorna jag tycker så mycket om. När alla pratar i munnen på varandra, gör yviga gester, skrattar och bara är, tillsammans. Det ljudet, det hjärte-värmande. Jag gillar det. Mycket.

IMG_6678

Och när vi hade kalasfikat färdigt, när magen gjorde småont av allt skratt och när ät- och sovklockan snart skulle ringa. Då spatserade vi hemåt. Tillsammans med vännerna. Och jag kände mig så rik. Det var precis sådär som jag har drömt om, som vi tidigare år har suttit och mumlat fantasier om, jag och tjejerna; Tänk, en klassbäbis. Det skulle väl vara för himla mysigt!!! Och nu är han här. Liten. Han som vi inte kan få nog av.

IMG_6684

Han hänger liksom bara med. Går från famn till famn, ler och känner lugnet och lyckan. Och det finns inget så härligt som att se sitt barn på det där viset. Nöjd med livet, liksom. Och så hänger han med oss, på allt vad vi hittar på. Om det så är ett 25-årskalas för en älskad vän eller en intervallpass ute på grisan.

Ja och sen ramlade vi in genom dörren, till vårt hemma. Jag, med skrattet fortfarande kvar i magen och ett litet ont, över tanken att det en dag inte kommer att vara såhär, med alla vännerna såhär samlade. Näranära. Men det tar vi då. Nu är nu. Och jag bara älskar det.

 En liten åt kvällsfika och sedan somnade vi allihopa i ett knyck. Eller inte jag. Jag kunde inte slita blicken från dom där två älskade. Den lilla minimannen som låg och höll hårt, hårt om sin pappas finger. Det fiiiinns ingen vackrare syn. Det gör inte det.

Så, så slutade min helg. Hade omöjligt kunnat sluta på ett bättre vis. Fulländad. Där kom det, ordet som beskriver hela helgen.

Kram/lillafrun