Vad vi gjort idag?

Efter frukost drog vi på oss träningkläderna och stack iväg till Docksta. Där var Storan och grabbarna Grus. På Rövarbyn, ett jätteroligt ställe för barn, med fullt av hopp- och lek och snurraruntgrejer. (Tips för den som är här i bygden och vill hitta på något skoj med barnen!). I alla fall. Vi drog dit, för att Storan skulle vara barnvakt åt S medan jag och M skulle iväg på en liten utflykt (läs:dra upp till skuletoppen). Men älskade, lilla Minimannen, han var inte riktigt med på dom noterna. Ville varken sova eller äta eller någonting. Så vi satt där som två fågelholkar i bilen, jag och M, och kände hur utflykten kom längre och längre bort. Inte för att det gjorde någonting, det viktigaste för oss var såklart att Liten blev glad igen. Vi är grymt bortskämda med att han är nöjd 24 timmar om dygnet. Gråten tar han till vid hunger eller trötthet. Nu visade det sig att han var trött ändå….. men det kom Kling och Klang (Litens päron) på först efter en och en halv timme i bilen med en tokskrikande Liten. Kära nån.

Ja. Så när han väl somnat då visste vi inte om vi skulle våga oss på det där med att lämna bort honom. Ifall han skulle vakna. Då visste vi ju att han skulle vara döhungrig då, och då är det ingen lek och man inte heter Emmeli och har maten klar på två sekunder. Men Storan, hon kan det där med Kids, har liksom 5 egna skatter. Jag och S fixar det här! sa hon, och drog med sig rois rollsen in i Rövarbyn. Jag och M stack iväg. Gjorde en vild chansning, båda helt nervösa, både för att lämna bort Liten för första gången och för att vi visste att vi hade en galen grej framför oss; att springa uppför Skulebacken, slalombacken. Samma sak som vi gjorde förra året den här tiden. Det här har varit ett mål jag haft i huvudet under våren, när jag tränat som en tok.  Jag ska klara att springa dit upp, minst lika bra som förra året, har jag tänkt.

Vi stack iväg. Började springa. Mannen sa det är svårt att veta om vi har ett bra tempo nu. Kanske lite för snabbt. Men vi höll i. Matade på. Ena foten framför den andra. Såg den ena branten mötas av nästa brant, ännu lite brantare. Lutningen slutade aldrig att förvåna. Strax innan jag kom dit, där jag var tvungen att stanna och gå förra året, där släpliftarna slutar, då höll jag på att kola. Drömde om en meter av platt, eller i alla fall liiiite mindre asbrant mark. Men jag hade ingen i syne. Gav mig inte ändå, tänkte på Liten. Kände blodsmaken börja spränga och pulsen ticka i huvudet. Höll hårt om mobilen som jag bara hoppades inte skulle plinga till med ett Liten vill ha mat nu-sms. Plötsligt såg jag, några meter fram, ungefär 4 meter som bara lutade lite, lite mindre. Där fick jag återhämtning nog.

Att ta mig ända, ända upp till toppen. Jag sprang hela vägen. JAAA!! Jag klarade det!! vrålade jag åt mannen som satt på bergstoppen och väntade, sedan cirka en minut tillbaka.

IMG_0011

Vi kände oss som två vinnare!

IMG_0001 IMG_0002 IMG_0003 IMG_0004IMG_0006

Det här var ett eldprov för mig. Jag känner mig så himla nöjd. Ett helt gäng minuter snabbare än förra året. Och jag kände mig inte alls lika slut efteråt som då. Så jädrans häftigt. Och nu har jag dessutom pluttat ut en liten skrutt också! Kroppen är fantastiskt.


IMG_0017IMG_0010

IMG_0020

Vi drog av några foton där uppe på toppen. Det är ju så magiskt vackert där. Sedan skyndade vi oss neråt. Sprang så mycket vi kunde, men på vissa delar är det så brant att det är smått livsfarligt att försöka springa. Vi high-fivade i mål, tackade varandra för daten, den lilla utflykten och så drog vi tillbaka till gänget där borta i Rövarbyn. Och Liten sov och sov. Yes! Alla nöjda och glada. Tack världens bästa Storan. 

IMG_0022 IMG_0028 IMG_0023

Och nu har jag och S varit ut på en promenad, han sov igen och jag såg min chans att få gå ur lite syra ur benen. Sen plockade vi en blombukett också. För ikväll ska vi på kalas. Det väntar lite paketinslagning och tillpiffning av hela Lilla familjen. Och på toppen av det hela, så skiner solen också. Och det känns som sommar igen.

Den vecka som började segare än dom där sista dropparna sirap i sirapsflaskan, blev tillslut en himla finvecka. Vardagsveckan slutade på topp. Ja, på Skuletoppen, till och med. Och nu tar helgen vid. Vilken lycka!

Önskar dig trevlig helg!

Kram/lillafrun