Plötsligt var det ett märkligt ljus.

Sådär orange, nästan så att man kände sig lite lysande och skinnet på kroppen ändrade ton. Du måste komma ut och kolla, sa han. Och jag gick ut till mannen. I några minuter tyckte jag också att det var himla läckert. Märkligt, men småläckert. Sen vände jag mig om och såg den kolsvarta himlen och molnen som såg ut som en massa stora, arga ögonbryn. Den var på väg. Den där jädra åskan, som jag är så barnsligt rädd för.

I ett knyck försvann det där ljuset och det blev istället så mörkt att vi var tvungna att tända lamporna inne (inget man gör sådär himla ofta under en Norrlandssommar!). Och mullret kom. Och blixtarna löste av varandra. En efter en. Strömmen gick. Det blev kolsvart och jag var så rädd, som ett barn.  Jag hade brännande tårar och satt och tjatade på mannen kaan vi inte åka iväg med bilen någonstans?? Snääälla?. Men han, med sitt himla lugn (ibland blir jag tokig, som till exempel när det åskar. Man ska inte vara lugn då!!!) tyckte att det var luuugnt. Liten? Han sov, så gott, så gott. Mitt i det läskiga så kunde jag inte låta bli att tycka att det var liiite, lite häftigt. Hur blixten liksom lyste upp hela rummet. Och utan att jag själv hann reagera, så somnade jag. Tack och lov för det.

Men idag vaknar vi som ett gäng tröttmörtar. Jag har pratat i sömnen i natt.  Väckt M och sagt Martin, Martin, kan du rapa Sixten? Martin, vakna!  Och M har blivit väckt, klivit upp för att göra vad jag bett honom om. Bara det att bäbisen sovit varje gång och inte alls varit i behov att något rapande…. och sådär har jag hållit på. Typ hela natten. Så ja, det är inte jordens piggaste gäng här idag. Jo, bäbisen är pigg!

Men nu har päronen precis tränat ett tabatapass ute, under äppelträdet, i riktigt varmt sommarregn. Så nu är vi som två nya människor. Yeah!

IMG_1739

Happy mama! Efter bland annat en massa axelpressar, burpees, utfallshopp…

Nu ska vi iväg på en liten måndagsutflykt!

Kram/lillafrun

G-VMBJT57ZE4