Vad vi behövde.

Idag har vi bara varit hemma.

Suttit, i timmar, där ute på bron. Med en citrongul gammal Rörstandskaffekopp i handen (jag blir tokig av det gulliga porslinet som är här). Lyssnat på åskan och vilat ögonen på regnet.

Vilsamt, är ordet.

För regnat, det har det gjort

Rutorna var alldeles tårfyllda ett tag. Det regnade slätt och fint regn. Men luften var fortfarande varm. Och vi njöt.

Förflyttade oss inåt, för en stund.

Liten blev serverad en miniportion mosad banan, till efterrätt. Vi har börjat ge han så kallade smaksensationer nu, inte så att det på något vis ersätter morsans mat, utan bara för att han ska få smaka. Och, han älskar det. Allt vi ger honom gapar han stort för, tuggar runt med sin tandlösa mun och sväljer. Sen nästan skakar, hela den där lilla kroppen; meera, mera mamma och pappa. Jag vill ha meera!

Det är mysigt här inne i huset. Gamla ting, blandat med nya. Mycket vitt, röda pinnstolar kring matbordet, höga vackra golvlister, gulliga fönster. Fotöljer med mormorsrutiga plädar , vävda trasmattor på golven och ett hushjärta, med värme i.

Det här har varit en lugn dag. Vi har inte åkt iväg någonstans. Bara suttit under tak och njutit av regnet. Regnet som sedan i ett knyck, byttes ut mot knallblå himmel och sol. Det gjorde att vi tog oss en långpromenad tillsammans. 6 km räserfart i denna kvava värme. Svettigt och mysigt och bara Vi, Lilla familjen.

Mina två, vid middagsgrillen. ”Jag lär Liten hur man grillar”, sa han. Och jag blir alldeles varm i kroppen. Mina två. 

Och den här ön alltså, den gör någonting med mig. Och den här lugna, oflängiga dagen, var precis vad vi behövde.

Kram/lillafrun