Ett kramande hejdå till Torehunden. Innan vi åkte från hemmahemma och mina älskade päron. Dom som alltid ställer upp, i vått och torrt. Som finns där och svarar i telefonen oavsett tid på dygnet, som vill göra allt det bästa för oss allihopa och som kramar och älskar oss, precis lika mycket nu, som då. Då, när vi var små.
Mina älskade pojkar och så Torehunden. Han, som är så grääsligt avundsjuk på Sixten, att det nästan är lite skrattretande. Lilla hunden, med dom stora känslorna.
Vi rullade in på gården till vårt Sommarhemma. Plötsligt blev vädret så vackert. Varmt och sol.
Jag och Storan har varit ute och mysjoggat. Och pratat och pratat och pratat. Det var underbart skönt.
Och titta här! Tror du att jag är peppad på att åka härifrån imorn?
Jag har suttit på bron, vid gammhuset, och filosoferat. Och jag säger inte att det är lätt, att allt känns så bra just nu. Jag säger inte att jag mår som allra bäst. Men jag säger, att jag är evigt tacksam för min älskade familj. Både den stora versionen och min alldeles egna. Den Lilla.
Nu ska jag njuta allt jag kan av den här kvällen. Och så ska jag säga några gånger till, till mig själv; Du är faktiskt också bara människa. Och det råkar faktiskt, vara helt okej.
Tänk att det ska vara så förbaskat svårt, att erkänna det för sig själv.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer