Så tacksam och glad att det är torsdagkväll nu.
Orden gömmer sig lite i bröstkorgen. Det blir ju så ibland.
Men jag älskar att det är torsdagkväll, att helgen är i sikte och så den där bilden, från för några timmar sedan, på han och mig. Jag var ute och sprang. En tur som det kändes som om jag hade vingar under fötterna. Jag sprang så fort. Och möttes sedan hemma, av den gosigaste bäbisen i hela vida världen.
…. varje morgon, börjar liiite, lite bättre om man får smörja in sig med en sån här goding efter morgonduschen.
Body Sorbet. Verkar vara något nytt? Och oooh så läckert. Så skönt att smörja in kroppen med. Det är aloe vera i. Och den där tuben har kvalat in som en favorit, på en gång, hos mig.
Jag fick den och en jättegod duschkräm, i tack-present av hjärtevänner förra veckan. Så himla överraskande och gulligt!
Men i alla fall.
Jag älskar dom där grejerna! Doftar så förbaskat gott. Trodde först att det var något ätbart, den där sorben. Tur att mannen hann stoppa mig!
En morgon, en sån som är tidig och grusig i ögonen. Typ som dagens morgon? Startar lite bättre och fräschare med sorbet på kroppen. Ja, så är det.
Hur mycket kan man älska?
Det är inte klokt. Den där bäbispojken, alltså. Han som äntligen fick sitt efterlängtade paket på posten, med nya namnnappar i. (Han beställer dom HÄR) Han. 
Min Sixten.
Hur mycket kan man älska?
Det, är det ofattbara. Kärleken blir bara större och större och större.
Och idag är det torsdag. Mannen kom hem strax efter midnatt, senare än tänkt, men det blidde så bara. Jag låg vaken såklart, väntade, pysslade med bildsorterandet. Och bredde mackor och tände ljus och skrev lapp. Till M. Från mig och Sixten. Sen ville vi prata om dagen lite, inte bara somna ifrån varandra direkt. Så idag är det minsann lite grusigt i ögonen. Men morgonkaffet är sviiinstarkt så det kan nog hjälpa en del. Det är helt enkelt bara att tagga till för en heldag av skrivande. Mina två älsklingspojkar möter upp mig, titt som tätt, under dagen och jag längtar redan efter dom.
Torsdag!
Nu kör vi.
Att möta svårigheter med gott humör, mumlade hon.
Scouten. Undertecknad, alltså.
Jag och Liten har haft en strålande dag.
Vädret har varit vansinnigt skönt, som den värsta sensommardagen och vi har varit ute massor och gått på två promenader. Ja, först den där långsvängen på förmiddagen och sen drog vi iväg på en till runda på eftermiddagen. S tycker det är så festligt att få sitta upp i vagnen och titta på allt och alla. Blir han less på det, då tar han sin brio-skallra som han har vid fotänden, alltid redo (scouttema på detta inlägg?), och så skakar han på den i en väälda fart. Så mycket och maffigt att alla, vare sig man vill eller inte, kan höra honom, där han susar fram i sin vagn.
Vi gick på lill-ica och shoppade lite. Återvände sedan hem, jag fortsatte med mitt projekt rensa-bland-alla-foton-som-fullkomligt-kommer-att-ta-över-hela-världen-om-jag-inte-gör-någonting-åt-det-NU-projektet, grejsade på trots att middagstid passerat och att jag var sketahungrig. Men det gäller ju liksom att passa på när man kan, så att säga. Men jag väntade för länge, och behövde mat på stuberten. För en gång skull, när M är borta, tänkte jag parta på något annat än typ ägg. Jag skulle minsann göra mig en lyyyxig nachotallrik, av resterna från häromkvällen, en sån man kan köpa på tacobar, med massa riven ost på och så skulle jag vräka på med majs.
Mannen har fixat, dragit sladdar och borrat och haft sig, så att vi kan ha våran micro i ett skåp. Det där ovanför skafferiet, högt där uppe. Jättebra, verkligen. Men idag, där vid blodsockrets dal….var det inte, inte bra.
Det small till och vips låg hela jädra nachotallriken…. I skafferiet. Jag hade kunnat börja gråta då. Istället vände jag mig om, som att jag låtsades att jag var med i en film och att jag drömt allt det där och så vände jag tillbaka blicken. Men fasen…
Det var finmalen köttfärs och riven ost, överallt. Liten blev rädd och storgrät, det small ju liksom.
Så med han på höften försökte jag lösa det där. Mumlade En scout, möter svårigheter med gott humör, för mig själv. Samtidigt som jag fräste och sa några fula ord. Precis då ringer bästis-Bobban och jag liksom glömmer bort hur drygt allt känns. Så efter det telefonsamtalet, fixade jag mig en ny middag, sket i att det hängde och dinglade ost överallt och att jag klev i köttfärs var är jag gick i köket. Sen hjälptes vi åt, S och jag, och städade upp.
Sen var det pyjamasdags och nattning för vissa och vid den stunden, när vi ber Gud som haver och ligger tätt, tätt intill varandra och Liten klappar sin mamma på kinden, med den där lilla, mjuka, småbestämda handen. Då, då glöms alla eventuella spektakel bort. Och efter S somnat, unnade jag mig en halvtimme egentid; ett överkroppspass. Så skönt.
Nu är jag både trött, tom på energi och påfylld med ny energi och allt på samma gång. Nu kan M väldigt gärna få kliva in genom dörren snart, så jag kan somna tryggt, bredvid mina två.
Ja. Det var den onsdagen. Sensommarvarm och full av köttfärs. Typ så.
Hej i onsdagen!
Har precis slagit mig ner ute på baltanen, för en efter-lunch kaffe och lite dagbokande. Bäbisen sover och pappan har precis susat ut genom dörren.
Annars då?
Jovars. Vi har haft en lyxig förmiddag, med pappan hemma. Det är vardagslyx att kunna sitta och äta frukost tillsammans och hinna ut på en lååång långpromenad tillsammans, trots att dagen heter onsdag och bara är mitt i veckan.
Så på förmiddagen tog vi apostlahästarna och storalmanackan och pennan och travade iväg. Eftersom min älskade frissa, som jag klippt mig hos i cirkus 100 år, inte kan klippa mig längre, av jättetråkiga skäl, så har jag sagt att jag aldrig mer ska klippa mig och mitt barr har blivit barrigare än någonsin. Men det här skulle inte älsklingsfrissan gilla, så idag var vi helt enkelt ner på stan och försökte hitta en ny frissa. Och eftersom jag är en sån som gillar att se människorna jag pratar med, i ögonen (ööh? vad paradoxsalt, med tanke på att jag älskar att skriva här också… jaja, jag gillar båda), så gick vi in på salongen och bokade tid på sånt där gammalt, vanligt, hederligt vis.
Hej! Jag skulle vilja boka en klipptid. Jag kommer egentligen inte härifrån och har klippt mig hos en och samma frissa i 200 år och nu har jag inte klippt mig på 100 år av olika anledningar. Jag var först jättepreggo och nu är jag mamma 24/7 och hinner inte tänka så mycket på sånt men behöver typ en akuttid. Nu. Men jag vill absolut inte ha…
Sådär höll jag på. Till slut drog jag åt mig andan och hörde hur asjobbig jag lät. Alltså, förlåt för att jag är så jobbig. Jag är inte en sån här jobbig typ, egentligen. Det är bara det att jag är så petnoga med håret….. ”trots att det ändå alltid åker upp i den där förbaskade toffsen…., ” hörde jag hur mannen suckade där bredvid.
Men i alla fall.
Jag har en klipptid inbokad i almanackan. Om en herrans massa veckor, men ändå. Det roliga i kråksången var att jag stod där, svettig efter snabb promenad, med lufsarmammabrallan (den HÄR) på och med världens ruffs på huvudet. Hon den gulliga i kassan, med ett himla tålamod och vänliga ögon. Hon kollade på mig och log och jag kunde riktigt läsa hennes tankar; lilla gumman, vad än vi gör, blir det bättre än det är nu!
Ja, tänkte jag. Det blir det. Och det är ju så löjligt oviktiga saker det där, jag vet. Men om man får lov att vara lite ytlig en sekund, så är det där med hår så himla petigt, tycker jag. Missförstå mig rätt.
Efter det där lite skämmiga ärendet drog vi vidare. Genom stora gallerian där det dignade av höstnytt. Det bekom mig inte ens. Inte ett dugg shoppingsugen. Heja mig! Däremot hade Classe vad jag sökte; nytt minneskort till kameran. 16 Gb, stort och perrrfekt! Sedan vandrade vi hemåt, för lunch och sånt.
Och nu sitter jag här. Med kaffekoppen framför mig och min lilla hjälpreda, han som hjälpte morsan att ta ner tvätten och som gömde sig bakom pappsens nytvättade kallingar, sovande i vagnen här på gräset.
Det är onsdag. Och jag skäms lite över att jag var så himla surrig där på salongen. Jag kanske får baka stackars nya frissan en kaka, eller nåt? Man löser allt med kakor, visst? Nåväl. Värre hade det sannerligen kunnat vara. Nu ska jag försöka hinna läsa en tråkig artikel här, medan Liten slumrar.
Senaste kommentarer