Kommer du ihåg att Liten fick post häromdagen. Som jag, absoluut inte fick öppna? Idag fick jag, med hjärtat bultande varmt, reda på vad som var där i…

Titta!

Ett brev till Liten. Med de omtänksammaste, mest kärleksfulla ord. A, min yngsta systerdotter. Hon är som min Lillasyster. Och hon är, Litens Gudmor. A och lillsvåggen (som ju inte är min svågge, men som jag kallar han för i alla fall!), dom älskar verkligen vår lille Miniman. Han har ju namnsdag imorn, Liten. Och som lite för tidig present, fick han det här, så att han, med hjälp av pappan, skulle kunna lussa för  mamman. Jag är så rörd. 

Så, i morse kom dom in.En stjärngossebäbis med lysande ögon och strut på huvudet. Pappan i långkalsong och med murrig morgonröst. Och dom sjöng (läs: M sjöng!)

” NATTEN GÅR STORA FJÄT, RUNT GÅR OCH TUVA… ” (nästan rätt text och allt…. ha, ha!)

Lussefrukost, med favvogröt och tända ljus och färdigbredda mackor och lussekatter förstås.

Jag är så varm i hjärtat och så oändligt tacksam över människorna jag har runt omkring mig och min älskade lilla familj.

Vilka magiska dagar vi har nu. Jag bara njuter.

Den lättnaden som sköljde över mig igår, alltså. Ja, hos både mig och mannen. Förresten har jag nog inte riktigt förstått att vi får lov att slappna av nu. Det kommer nog när det blir måndag igen, eller så. <Vi firade med långpromenad i regnsnuskigt väder, var och lämnade tillbaka boktraven som använts för referenser till uppsatsen. Och så skålade vi i eftermiddagskaffet. Jag hade visst slappnat av helt och släppt passa-upp-fokuset för en sekund. Plötsligt var hela kaffekoppen utspilld. Panik. Liten satt i mitt knä och blev helt kaffedränkt. Tack och lov hade kaffet kallnat och han var inte berörd ens, mer än att han skrattade lite tillgjort och doftade kaffeböna. Tack Gode Gud för att han inte brände sig. Jag behöver nog inte säga att det inte bekom mig ett endaste dugg, att kaffet låg som en stor brun pöl på den vita rya mattan. Över hela vita, nytvättade, nystrykna duken på bordet. Över mig. Nä. För det viktigaste var att inte Liten gjort sig illa.

Kvällen. Den spenderade vi i lugn. Hängde i soffan, tvättade som galningar (bland annat asstor ryamatta…) och såg på Jul med Ernst. En vacker kärleksförklaring från mannen till mig, att han ville se det med mig, menar jag. Och jag äääälskar Jul med Ernst! Och blev om möjligt, ännu mera längtig till imorn, än vad jag redan var sedan innan. Mannen? Han muttrade som vanligt över den där halsduken och sådär… även om han, M alltså, är en liten kopia av Ernst själv. Men det, vill han liksom inte höra något om.

Nu ska vi ha lördag.

Mannen drar iväg på det allra sista uppdraget innan jul. Jag och Ministjärngossen? Vi ska röja här hemma. Lyan är som ett endaste trassel. Med storpackning på gång och tvätt som hänger kors och tvärs. Men vi har det gott. Och njuter.

(TACK alla ni som peppat oss i höst. Och tack för alla hejjarop nu när vi är i mål. Så fina ni är. Tack!)

Framförallt: Tack A och J för att ni, 40 mil bort, lyckats anordna Livets sötaste luciatåg. Love you! <3

God Lucia!

Kram/lillafrun