Livet är förunderligt, alltså.

IMG_4895

Sånt man hinner fundera lite extra på en Liten-ledig tisdag i mitten av kalla, kalla januari. Förunderligt är också hur pass okallt 20 minusgrader kan kännas, här uppe i norrnorr. Med rätt kläder och tillräckligt mycket kläder, så går det hur bra som helst att vara ute. Man kanske inte står still så värst länge, men att vandra vagnspromenad går finemang. Så det har vi gjort idag.

Angående det där på-livet-funderandet, då…

Ibland, som idag, kan jag fundera hur i hela friden det kunde bli såhär, egentligen? Så bra, liksom. Att det på något vis började när jag var tolv år och blev tok-kär. Det gick en massa år och vi var stundvis så långt ifrån varandra, han och jag. Men alltid längtade vi, efter varandra, utan att egentligen veta om det. Så när vi träffades, den där sommaren för snart sex år sedan. Då fanns det liksom ingen återvändo, inget kunde stoppa oss. Vi har suttit ihop sedan dess.

Han och jag, blev Vi.

Med ens började vi leva det vi förstod var livet och något vi på riktigt inte hade känt på innan. Att hitta en själsfrände, se honom stå mitt framför en genom alla år, till slut både fånga och bli fångad och då förstå, att han faktiskt var lika fantastisk som jag föreställt mig, fastän ännu lite bättre. Faktiskt, rent och skärt magiskt.

Så började vi äventyret. Jag ett år i huvudstaden, M i norrlandskogarna. Båda på varsin musikfolkis. Ett år av distans och tiiiiiimtal i telefonen. Jag kommer ihåg hur vi vissa nätter sov med varandra. Det vill säga; vägrade lägga på och låg med headsetet i öronen, så vi kunde höra varandras andetag.

Så blev det sommar igen. Livet lekte och på vår ettårsdag friade M och jag tjoade ett högt Ja! till honom som stod på knä, där ute på klippan, vid havet. Den sommaren jobbade vi som galningar och sprang på aktioner, loppisar, letade på gamla lon och lyckades få ihop ett gulligt lite bohag att släpa med oss upp till den lägenhet vi inte kunde ana skulle vara så mysig och gullig, uppe i norrnorr. Vi hade liksom bara haffat den, eftersom vi råkat hamna först i kön på den. Nöjda var vi, eftersom det sedan visade sig vara en toppenlya.

Så har vi levt här, i snart fem år. Studerat till exakt det vi önskar jobba med. Gift oss och haft vårt drömbröllop tillsammans med familj och vänner…IMG_4110
IMG_5364 IMG_5316IMG_5442Varit en sväng till Afrika,

VIUpplevt livet med allt vad som det hör till. Fått ynnesten att bli gravid, vara gravid (jag alltså, inte mannen)._MG_3055Bli föräldrar.

IMG_0628Och nu leva familjeliv, extra allt. Mannen företagar för fullt, jag pendlar mellan att känna mig som en student på en utbildning som är evighetslång och samtidigt känner jag mig som någon i-mina-ögon-lyxig hemmafru som är hemma med världens coolaste unge. Liten? ..lever livet och surrar om att han om några månader tänker flytta och att han tänker ta allting med sig; Håkan, morsan, pappa och alla saker.

Ja. Livet, alltså. Det är förunderligt. Spännande så det förslår. Det är så häftigt att få vara med. Och det fräsigaste av allt, är att hela mitt, det jag kallar livet, började när jag såg den där nu skäggstubbiga, finurliga och isblåögda mannen, i ögonen. Det var då det började, på riktigt.

IMG_4029

IMG_3747

Jo,jo. Jag är en funderare. Det har det aldrig rått någon tvekan om. Ibland funderar jag så mycket att jag slår knut på mig själv. Ibland är det bara väldigt mysigt, som idag.

Men…hallå där ute! Ni är så herrans många som är inne och läser här, kan ni inte berätta lite mer om er själva? Man måste absolut inte, såklart. Men det vore så roligt att veta vilka ni är, lite mer liksom. Rara verkar ni vara hela bunten, i alla fall.

Kram/lillafrun

G-VMBJT57ZE4