Jag såg min chans.
Termometern visade inte längre minus tjugo. Några grader mildare och jag bestämde mig för att ge mig iväg. Påpälsad med det ena merinoull-lagret på det andra. Det var iskallt och snön föll bestämt. Det var bara jag ute. Stora skogen, dom snötunga träden och det enda som hördes var stavtagen i den vinterkalla marken. Jag hade förberett mig på den där känslan som jag så ofta stöter på när jag skidar; ilska. Jag brukar bli som en trotisg Lotta på Bråkmakargatan, vilja kasta stavarna åt tjottahejti och gå hem. Inte för att jag brukar göra det, jag brukar streta vidare. Men oftast skulle jag allt bra vilja. Och idag, var jag förberedd på det där, med tanke på att jag inte åkt på två år. För ett år sedan kändes det ju lite Liten-livsfarligt, med stormagen rätt ut.
Men vet ni! Jag njöt. Jag var inte ens lite arg. Och den där snön som föll, gjorde det visserligen lite svårt att se för en småblind utan glasögon. Men jag bara svishade fram! Förstod ingenting. Jag pendlade mellan olika växlar, kände kraften i kroppen och konstaterade att pappa måste ha förvandlat mina skidor till vi-åker-av-oss-själva-skidor när han inför-vintern-pysslade-om dom senast. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Vilken känsla. Stannade till och njöt av tystnaden. Det var bara snön, mitt flås och tickande puls som lät. Drygt en mil, i ett svisch. Så läckert.
Vilken boost!
Lycklig i hågen kom jag hem, mannen fångade mig på bild och skrattade åt mitt utbristande; Det gick skitbra, nu ska jag aldrig mer åka skidor!
Som att jag vunnit mitt livs lopp och nått mitt livs mål, haha!
Så drog vi på oss kalaskläder och traskade korta biten (en trappa upp) för det efterlängtade kalaset. Så himla fint ordnat, med världens sötaste sessa i vippig klänning. Det var så roligt och Liten var överlycklig över att träffa så många små kompisar. Så gick vi sedan hem och Liten var sovsugen. Morsan? Hon blev tydligen helt knäckt, plötsligt. Sen kväll igår, en snabb skidtur i morse med massa friskluft och så ett par räsertimmar på fullfartigt barnkalas. Minimannen och jag somnade i ett knyck, båda två. Har precis vaknat och känner oss redo för en kväll tillsammans. Pappan är på sent jobbuppdrag.
Här ska lagas Minimannen-mat att frysa in. Så ska vi läsa Alfons tills vi tröttnar och träna på det där senaste och coolaste; att stå själv. Och njuta av lördagkväll, helt enkelt.
Finlördag. Hoppa du haft en god dag, du med.
Senaste kommentarer