Lyxigt morgonmys med mormor, framför Pippi Långstrump.
Jag har tagit mig igenom livets marathon, kämpat, krystat och tagit i allt jag orkat. Och nu är ungen ute. Äntligen. Känslan går inte att beskriva. Total lycka. Så, nu när jag är så vansinnigt trött och gjort av med varendaste liten kraft jag hade i kroppen och bara vill njuta och vila och njuta och vila och… Ungen är ute, liksom. Då, då ska den jädra moderkakan ut, fastän det sista jag vill är att krysta, igen.
Samma känsla nu. Jag är igenom min tunnel av ex-arbete och låtsasjobbande och hej och hå. Vill bara bromsa, njuta och vara med min son alla dygnets timmar. Näpp. Då ska moderkakan ut. Och den här gången får jag inte ens lustgas. Vad jag menar är… jag har i eftermiddag haft ett praktikseminarium och ska nu skriva (snabbt som ögat, har jag bestämt) en rapport att lämna in. Det, är det sista. Sen är det finito, färdigt, klart och betart!
Min älskade familj peppade mig i morse. Vi hade mysmorgon, mamma och pappa var ute och gick med Liten och Torehunden och jag och mannen? Tjohooo!!! Vi fick ut och springa tillsammans. Såå jädrans…. jobbigt. Alltså, vi sprang som två jagade. Men mitt i det jobbiga så njöt jag så. Älskar, älskar, älskar att springa bredvid min man. Känner mig aldrig så stark som när han säger du orkar, lite till, du är grym. Precis, precis så, sa han när jag jobbade mig igenom varenda krystvärk…
Min ungdomskärlek och man. Ha, ha. Så rolig grej, på något vis!
Och sen piffade jag till mig, kramade Tore-hunden och världens bästa päron hejdå. Sa jag älskar er, tack för i helgen, vi ses snart!!! Liten snodde morfarns kepa. Han var så vansinnigt fräsig i den!
FAB. Om jag säger så!
Så drog jag iväg till Luleå, hade praktikseminarium och åkte sedan hem igen. Nu känner jag mig trött och mosig i huvudet. Sörplar sent eftermiddagskaffe och har en skön stund. Vi ska äta soft korv-och-mackaroner-middag och sen grejsa vidare här hemma tillsammans ikväll. Det känns inte jobbigt, bara mysigt. Jag tycker ju sällan sånt där känns jobbigt; städning och sånt. Det är terapi och bland det bästa jag vet. Kalla mig knäpp, om du vill.
Vi har en till som håller på att bli lika knäpp..
Känns som om jag håller på med något liknande fast jag liksom inte kommer till skott…
Väntar på besked och tiden känns som ett vakum, samtidigt som jag har två miljoner saker jag vill få gjorda och så rusar jag hit o dit… Måste stanna upp vara i stunden..
Lite så.
Så jag läser hos dig och tänker, we can do it!! Eller hur, bara gört, eller hur?
Va rädd om dig o lycka till med det sista!
Kram Anna
We can do it!! All styrka, kraft och lugn till dig, goa du! <3
Tack <3 Och detsamma till dig.
KRAM!