Aah, vilken jädra berg-och-dalbanedag det här har varit.
Vaknade i morse, på gott humör liksom hela familjen. Sen sköljde en sån där orosdusch över mig. Jag kände plötsligt hur himla liten jag är, här på jorden mitt i allt stort. Det är förstås en hel del vi har framför oss nu som ska falla på plats. Vi är i förändringens tider, om man säger så. Och som den kontrollfreak jag är, skulle jag helst stå här med ett litet facit i handen. För att inte veta, är tusan ännu värre än att veta, än om det man vet inte är vad man önskat. Hängde du med?
Men det är smått omöjligt, faktiskt. Vissa saker vet vi. Men jag är ivrig, så himla ivrig. Mannen också. Men nu gäller det bara att göra det bästa av den här spännande situationen och liksom flyta med, lita till att allt löser sig…
Jag och mannen riggade hemmagymmet när bäbisen somnat. Njöt av lyxen att få träna tillsammans, en onsdagförmiddag liksom. Passet blev helt och hållet galet. Vi var så fokuserade båda två, lyssnade på Lalehs En stund på jorden, om och om igen. Peppade varandra, pushade varandra och med tiden kände vi oss på ett sätt bara svagare och svagare. Men på ett annat; bara starkar och starkare. Emellanåt utbrast vi att vi ska klara det här!
Det ska vi.
Köksfönstret badar av vackra blommor, riktiga lyckopiller.
Träningen blev en skön urladdning och plötsligt var vi på toppen igen. Kände oss lite bättre till mods, lugnare i själarna och kunde fortsätta att ta vara på dagen. Efter lunch tog vi apostlahästarna ner på stan. Vädret är strålande här i norrnorr, idag också. Vi drog till ögonstället jag var hos i höstas när jag köpte mina glajjor. Gänget kände igen oss, Minimannen började rejsa där inne på direkten och inom två minuter var liksom hemmastadda. Det funkar lite så nu, Liten gör att vi blir kompis med hela världen, typ. Jag stod där och hängde i disken och bad om hjälp med linser. Jag använder min glasögon så mycket nu att jag är sugen på linser. När jag är ute och springer är världen allmänt dimmig, så att säga. Så ja, där var vi. Och i vanlig ordning när jag fått en idé, vill jag ha resultat nu. Ögonflickan i kassan såg det på mig och sa, när hon stod och skulle hitta en tid ”så småningom”, eller vill du komma in nu på direkten? -JA! , sa jag. Fick en snabbkurs i det där med lösögon och korades tydligen till den snabbaste jag någonsin varit med om, på att kunna sätta i och ur och fatta galoppen. Det hade helt sonika att göra med att jag höll på att få klaustrofobi av bara tanken att inte få ut den där linsen hon just hjälpt mig med. Jag bara haffade tag i hela ögot i princip, och slet ut linsen. Braa! , sa ögonflickan glatt medan jag satt där och blinkade febrilt. Jag hörde Minimannens VA!? och tala-vett-talan i vem det nu var där ute, och skyndade mig att slänga på en lins på varje öga, tydligen perrfekt på en gång!, för att kunna svischa ut ur ögonstället så snabbt som möjligt. Så ja, nu är jag alltså med linser. Oh, så bra! Vi var även och köpte nya löparskor till mannen. Blev tjenis med skosnubben, såklart, innan vi traskade hemåt igen.
Nu väntar kvällen, med laxmiddag och spännande hockeymatch på teveapparaten. Så ska jag krama på ungen som är livet självt och gör mig till lyckligaste morsan i världen!
Berg- och dalbanedag. Fint när dalen är mindre än toppen, får man ju ändå säga.
Lillafrun.
Senaste kommentarer