Vinden susar i öronen, solen värmer ansiktet och benen bär mig framåt. Det doftar tidig-vår, ni vet. Lera, jord och framtinat hundbajs. Jag har hög musik i öronen men jag hör mina snabba och ansträngda andetag i alla fall. Jag springer och springer. Jag springer uppför, känner pulsen och hur den stiger. Jag tar mig upp på toppen. Tjoar för mig själv. I samma veva som backen börjar peka neråt, sjunker pulsen och jag kan pusta ut ett slag. Jag tar igen mig i utförsbacken och låter benen bara springa, som av sig självt.
Jag njuter av känslan.
Jag känner mig fri.
Och orädd.
Lycklig.
Och tacksam.
Så kommer jag hem och kastar mig på altandäcket i solen. 
Det är egentligen inte sådär varmt, men jag är kokhet och det känns som en sommardag, där jag ligger i både sol och lä. Där pustar jag ut. Boostad med massa ny energi och med tankarna sorterade.
Att springa.
-Som den bästa medicinen.
Senaste kommentarer