Ja, det här gick fortare än vi kunde ana.
Inte trodde jag för en vecka sedan, att jag en vecka senare skulle vakna i en lya där det i stort sett bara är sängen kvar i sovrummet, ett toktomt vardagsrum, typ inga möbler. Förutom i köket då, där är allt kvar i sin ordning. Mannen är motorn i det hela, Arbetsledar´n!. Och jag, är en arbetsvillig, megafirrig anställd. Inget fel med det, och det är rätt befriande att inte ha så mycket kontroll, för en gångs skull. Vi brukar alltid bestämma saker tillsammans, men den här gången är det lite speciellt. Jag är ju som jag är; tycker det är jobbigt med förändringen som är nu, samtidigt som det känns precis hur underbart som helst. Men grejen att stå med ena foten i det här Norrnorrlivet, med vänner i samma hus och allt det där, och så med den andra foten i något nytt, som förmodligen kan bli precis hur fint som helst… , det känns… lite omtumlande.
Men i alla fall.
Igår;
efter att jag och Liten vaknat till liv efter den där natten som mest bara var kaos, så var vi först och främst ute på en långpromenad i det helt ljuuuuvliga vädret. Liten sov och jag tankade energi inför dagen. Sen kom mannen hem, från sitt uppdrag där han dessutom lyckats få med sig ett stort släp (allt är så krångligt så jag ids inte gå in på detaljer). Och med sig hade han en helt vansinnigt bra flyttpatrull; Svärisarna. Och även dom hade ett stoort släp med sig.
På några fjuttiga dagar har jag och mannen lyckats packa ihop rätt så mycket, men jädrans alltså… med den trupp vi hade igår, där Liten var lyxomhändertagen med lekfarmor hela dagen lång
…och männen bar och bar..
..och jag fick möjlighet att bara fylla och spotta fram proppfulla kartonger på löpande band. 
Ja, då gick det fort.
Och trevligt och gott hade vi det också, mannen skrattade och mumlande att jag var så lik min mor. Lill-B… det tar jag som en komplimang. Det är ju så mycket trevligare att jobba på om man är mätt i magarna och sådär, tänker jag. Mat och fika om vartannat ska det vara en sån här gång, så det så. Så hade vi också ännu en stjärna här under taket; vännen C som jag bjöd på middag, som blev den som stod och lagade tillsammans med svärmor medan jag packade. Inga konstigheter för henne, hon finner sig i allt och är ett sånt bra stöd och känner mig liksom så bra. När jag står där och ser lite gråtig ut, när dagen börjar bli marathonlång och krafterna börjar sina och jag plötsligt tycker det är ursorgligt att lyan mer och mer börjar likna ett skal, då kramar hon mig. Precis i rätt skede. Det är en vän. På riktigt. <3
Nu vaknar vi till söndag och en dag till av flyttpacksfix väntar, sen trycker vi på stora pausknappen för en månad…
Min älskade man. Han som log finurligt för varje låda han tog i.. ”jag tycker om dina lådbeskrivningar, älskling!”, sa han.
Jo, jo, sa jag!
Vill önska er en fin söndag!
Senaste kommentarer