Före;
Toklångt, tovigt, typiskt golvmoppigt. Nött och med en rejäl utväxt, så mörk att jag knappt känner igen mig. Det hände något när jag födde Liten, plötsligt blev jag så, så mörk i botten. Det hör till, hormoner och grejs, ni vet. Och nu har jag bara låtit det växa och inte gjort någonting åt det där mörka jag brukar sudda ut om vintern. Tänkte att sommaren ju snart är här och då blir jag alltid jätteblekt av solen. Men så för någon vecka sedan fick jag ett ryck och bokade en tid hos en tjej jag blivit tipsad om. Nu var det minsann dags för lite egomamatime och det finns ju knappast något som känns mer lyxigt för en morsa än att gå och sätta sig och bli ompysslad under några timmar. Min frissa är ju i himlen, som ni kanske kommer ihåg. Och jag har inte hittat någon jag riktigt anförtrott mig till, någon som kan ta hand om min hästman/ruffsiga skurmopp/tokblonda- och samtidigt hormon- och utväxmörka hår…
-förrän idag.
Jag är så nöjd.
Helhet, heter Salongen. Dit ska jag gå igen. Till precis samma frissa; Camilla W. Fantastiskt duktig.
(Tack söta M för tips!<3)
Och hela den här fredagen har bara varit så himla, himla fin.
Vi drog iväg i morse, efter morgonlöptur, tillpiffning och hejdåpussar till Liten. Satte oss i bilen och drog iväg norrut mot Örnsköldsvik. Det var så konstig och samtidigt härlig känsla att sticka iväg, bara jag och M. Vi älskar ju Sixten över allt annat på denna jord, men några timmar att bara vara man och fru, var faktiskt obeskrivligt härligt. Än om vi pratade om S det första vi gjorde, om hur fantastisk han är och ja typiskt päronsnack…
Men, vi avbröt oss och lät oss sväva iväg i våra drömmar om vad som komma skall. Vi pratade non-stop och vips var vi framme. Alldeles löjligt pirriga i magarna klev vi in på Mamma Mia och åt en himmelskt god lunch. Det var så konstigt att inte ha en vagn att dra, inte vara toksvettig som man kan vara nuförtiden när Minimannen plötsligt rymmer iväg någonstans. Ja, förresten har jag varit tvärsvettig varje gång jag varit på stan med bäbis, ända sedan han föddes. Det är helt enkelt ett svettscenario, oavsett. Så det var lyxigt; rena kläder, svettfritt och bara vi, mannen och jag.
Efter lunchen gick vi sedan lite på stan innan jag checkade in hos frissan. Och där var jag i nästan tre timmar. Tre timmar, av total avkoppling. Jag vara så nära sömn där jag satt, i massagestolen och fick håret tvättat på mig (fiiinns det något skönare än när någon tvättar håret på en?).
Så mötte jag sedan upp mannen och han bara log. Vad fin du är, sa han. Och vad…. slätt och kammat det ser ut…
Han är min kärlek, den där mannen.
Och ja, jag ska försöka borsta håret lite oftare. Det var småpinsamt där jag satt i frissastolen idag och det tog åtminstone tio minuter att få ut alla tovor…
Jag lägger tiden på annat, hrm..
Så kom vi hem till lilla byn och möttes av två lyckliga morföräldrar och en sovande bäbis. Minimannen hade skött sig exemplariskt, ätit som en häst, varit helnöjd och charmat hela gatan.
Så slog han upp sina blå, såg sina föräldrar för första gången på typ 6-7 timmar. Tvärledsen. Vi fick inte lämna rummet, varken jag eller M, för då blev han ledsen. Lilla vän. För erfarna päron som Mammamormor och Pappamorfar, är det tydligen helt naturligt.
Nu har vi fredagsmyst tillsammans och det där ledsna har gått över för längesedan. Pyjamaspojken snusar här bredvid mig och jag ska strax krypa ner bredvid honom, tacksam och glad över en helt makalöst fin dag.
Vilken fredag, alltså.
Önskar Er en riktigt trevlig helg!
Senaste kommentarer