Några sista spadtag, sen tog vi bilen och åkte mot flygplatsen. 
Väntade. 
Tittade på allt möjligt.
Väntade ännu lite till. Och blev alldeles pirriga i magarna.
Så plötsligt kom planet. Landade. Och mitt hjärta började slå, fort och hårt.
Liten stod och vinkade. Och plötsligt såg han honom. Pappa. 
Min älskade man. Den finaste M som finns. Så glada vi är att se honom. Och han oss.
Han är hemma nu.
Lycka.
Han är hemma nu. Och allt har gått bra. Han är hemma nu. Åh.
Tjohoooo för den här fredagen!
Idag kommer M hem. Jag tänkte bara berätta det, fallifall det har undgått någon, liksom.
Mannen landar först ikväll, så vi har några timmar kvar att längta. Men det går ingen nöd på oss och den som väntar på något gott, ni vet…. HEN KAN HA VÄNTAT ALLDELES ONÖDIGT LÄNGE. Jag tycker inte om det där ordspråket. Vänta hit och vänta dit.
I alla fall;
Fredag! Finfredag. Liten gav sin morsa en redig sovmorgon, så vi är fortfarande pyjamasklädda och myser i stora bäddsoffan. Liten gosar med napp och trasa och dom där småfötterna i kors. Alltid i kors. Han måste ha legat så i min mage, för så fort han sitter eller ligger, så åker dom där vackerfötterna ihop och har så gjort sedan han var yttepyttepytte. Vansinnigt gulligt! Jag njuter av att berätta för honom att Idag kommer pappa hem. Än om det för han inte säger någonting, men för mig. Nu ska här mysas vidare, ätas frukost och sen ska det tränas (morsan) och långsovas (Liten) och möjligtvis drar vi en liten sväng till lillstan. Det är mycket och många festligheter här framöver och Liten behöver lite nya finkläder, till exempel. Mysiga fredagsplaner.
Men det bästa av allt;
Idag kommer han hem.
Öskar Er en fin fredag också!
hej, det är jag! Liten!
Vet ni. Jag har ju bott hos min mormor och morfar i tre veckor nu. Bara med mamma, utan pappa. För han är nån annanstans, jag fattar inte var. Men imorn kommer han hem i alla fall, och min mamma håller på att gå i taket nästan. Dom är ju så kära dom där två. Blääää. Jag brukar gasta och dra till med ett avgrundsvrål när dom pussas och kramas. Jag blir hysteriskt svartis. Och jo, jag längtar också efter honom. Eller, det kommer jag nog märka när jag ser honom imorn. Min pappa.
Vart var jag?
Här, hos mormor och morfar, har jag funnit en favorit. Och jag vet precis vart den står. Det är bara att gå dit,
Säga kom skrindan, så går vi, och sen bär det iväg.
Ofta med min kompis i sällskap. Och Morsan förstås. Hon är som en igel på mig. Det där med egentid är det snålt av, alltså.
Nåväl.
Det är så himla, himla, himla mysigt att åka skrinda. Och jag kan sitta där hur länge som helst. Ja, och sen när ’hur-länge-som-helst’ är över… då hoppar jag ur och rymmer. Varför krångla till det?
Idag har vi gjort allt det där som Morsan skrev om i morse. Förutom att jag INTE har dragit någon katt i svansen. Sånt, det gör inte jag. Nä-Ä! (favoritord just nu).
Vi drog iväg på skrindan-äventyr idag också. Tillsammans med fladderskägget på fyra ben och en balja med såpbubblor. 
Sen parkerade vi vid en plats vi tycker mycket om. Ute på lägdan med utsikt så välda fin. Jag satt i min favorit och Torehunden och Morsan där i gräset, och så blåste vi, och blåste. Dom busiga bubblorna flög iväg med vinden.
Mer mer behövs inte, för att både jag och Morsan och Torehunden ska vara nöjda.
På vägen hem såg vi såna där. Blommor. Mamma älskar såna. 
Nä, nu har inte jag tid med det här längre. Om några minuter börjar min pappa sända sista hockeymatchen. Och jag och Morsan har varit urdåliga på att se någon VM-hockey, men nu är det ju spännande med kvartsfinal, Sverige och sista matchen för min fina pappa. Så; heja Sverige och heja Pappa!
Och hejja alla er andra också! Hejja!
Nu kör vi torsdag!
Har Kristi himmelsfärdsdag. Med storm och vilt vajande träd och en längtan som vi gömt in i det längsta men som nu blivit på gränsen till alldeles besvärlig.
Idag river vi av ännu en repa runt tommelmon, drar nån katt i svansen, blåser lite såpbubblor och bubbelskrattar i kapp med dom. Och så hejjar vi på Sverige och Snyggpappan som kör sin sista VM-sändning innan han lämnar Tjeckien och börjar resan hem till Lilla Familjen.
Det var en mycket tolerant katt, det där. Minimannen klappade fint, tills han tog ett redigt tag om den lurviga svansen. Gick ju fint det med, konstaterade Liten överlyckligt.
Äntligen.
Tittah!
Bäbä.
Små, små lurviga svarta, vita, prickiga lamm. Så vansinnigt söta. Gullegrannen tipsade idag mig och Liten om att dom var utsläppta nu, dom där ulliga små. Så vi tog såklart räserskrindan och drog dit. Med Torehunden i koppel. Liten höll i. Säkrare ekipage får man leta efter…
Vi stod där bakom granhäcken och spejjade på dom där lammen. Önskade att i alla fall ett par stycken av dom var våra. Men plötsligt tröttnade bä-gänget på oss och försvann och vi blev så nervösa att dom rymt på grund av oss, tills vi såg att deras hage visst sträckte sig till långt där borta.
Vi knatade då hemåt igen, i världens motvind. Torehundens skägg bara fladdrade i vinden och Liten satt och kisade och sa aaaaaaah som för att lill-rösten lät så roligt när skrindan småhoppade mot asfalten.
Men dom där pojkarna jag hade med mig, alltså. Riktiga rymmare, båda två. Ett tag idag stod jag med båda två, på väg åt varsitt håll. En med en minikratta på väg ner i ett djupt dike och den där andra, hårbollen med ruffsigt skägg, på väg att äta upp en schäfer som kom gåendes. Båda rymde när dörren var öppen en och en halv sekund och jag bara nästan hunnit klä på mig ytterkläderna. Så under ett par sekunder ropade jag både TORE, KOM HIT! Sixten!! TOOORE, KOM HIT! Nej, nej, Sixten, passa, nej Sixten!! I strumplästen sprang jag efter och fick tag på dom båda, i rättan tid.
Alltså, drygare Minimänniska får man leta efter. Ska kramas och pussas hela tiden. Det må väl vara. Men när han dumpar sin stjärt i MIN sovkorg, då blir man bara så utmattad. Samma sak när han kliver i min matskål, skvätter ut mitt vatten, drar mig i svansen. Men oftast så kan jag, lite motsträvigt, erkänna… att jag gillar honom. Den där lilla busiga människan. / Torehunden
Nu är vi så trötta att ögonen går i kors, på både morsan och Liten. Idag har traskats långrunda, tränats styrka i hardcoregymmet, blåsts såpbubblar, lekts i sandlåda, krattats grus, städats och allt sånt där som hör ett Minimänniskoliv till; mata, söva, syta, byta, jaga, trösta, fånga och så vidare. Tröttheten slog till nu. Och det med besked. Så vi har bäddat ner oss i hammocken ute på altanen. Ser på Pettson och Findus och konstaterar att det är nära nu. Snart är pappa hemma.
Lillafrun. Och Liten.
Senaste kommentarer