Det är så mycket som fortfarande inte riktigt landat ännu. På ett sätt känns det ju lite som att vi bara är här över sommaren, precis som förra året, för att om ett par månader packa ihop och åka norrut mot lyan igen. Men, så slår det mig, titt som tätt. Att vi bor här nu. På vår älskade Drömgård. Jag kan liksom gå och klappa på syrenen, eller en vägg. Gå långsamt genom huset och bara insupa. Det här är vårat, tänker jag.
Och det är så mycket som är lyxigt med det. Dels är det helt makalöst vackert här i Höga Kusten. Vi känner oss som hemma, av mycket lättförklarliga skäl (vi är uppväxta här, både jag och mannen.. det är bara Liten som är född äkta Pitebo). Sen, till det bästa; är det helt fantastiskt att ha en massa familj runtomkring oss. Att som igår, åka lilla svängen (går lätt som en plätt att gå också, men vi var på bilsprång så vi tog bilen) till Storan och lämna Liten där för en stunds kusinmys då päronen behövde dra iväg på vift. Barnsvaktsmöjlighet, med andra ord! (!!!). Komma tillbaka, lämna en nyplockad liljekonvaljbukett till Storan, säga tack för hjälpen! och sedan åka därifrån med bilen full av ungar. Tjänster och gentjänster. Så fint och braigt påfund!
Och precis, precis sådär var det igår.
Kusinmys.
Först var Liten i Mäjadalen och sedan bytte vi alltså barn och Litens kusiner följde med oss hem hit till Gården. Vi var och handlade och det lagades gomiddag/ vilades på storsängen bland kuddar och Pettson och snuttetrasor.
Det dukades mysigt och dom tre små pojkarna serverades middag.
Och så plötsligt kom kusinernas päron och kvällen blev en mysig familjekväll, med många kring matbordet. Vilken lycka! Grekisk Pyttepanna med vitlöksbombad tzatziki, som åts med grekmusiken som spelades för fullt ur högtalarna. Så hade vi också varit och hämtat rabarber och till efterrätt kokat jorgubbs- och rabarberkräm som man fick mjölk eller vispad grädde till.
Gott, gott, gott!
Så vansinnigt mysig kväll.
Liten storgrät när kusinerna vinkade hejdå och jag var varm i hjärtat av hela alltet. Dom kan ju ses imorn igen om dom vill, liksom… <3
Vi bor ju här nu. Och det är så fint att det inte är klokt.
Det är ju bara det bästa att ha familjen nääääära :))
Vi har farmor nära, bara ett par hundra meter längre ner på gatan. Där är lilla loppan denna veckan när jag jobbar. Maken jobbar lite längre än mig;-)
Mormor o morfar bor 15 mil bort, så vi hade gärna haft dem närmre med <3
Ha en fin tisdag!
Kram Anna
Ja, det känns faktiskt helt och hållet oslagbart! Så glad att vi tagit detta beslut!
Hoppas du haft en fin tisdag! Snart semester hörru 😉
KRAM!