Drömmar.
Min absoluta livsdröm är;
Att vi ska få vara friska, ha varandra, tak över huvudet, mat på bordet och kärlek i överflöd. Det är min bön, varje, varje kväll. Och jag är så förbenat tacksam över allt det där. Livet.
Förutom det där basala, så har jag också drömt om att när vi börjar livet på riktigt, riktigt efter utbildningar och Norrnorr-kapitel, få bo nära familjen igen. Jag vet att jag tjatar om att vi ju är nära våra familjer nu. Men, Jag är så himla glad för det och det har liksom inte alls blivit vardag ännu. Vi spontanhälsar på varandra titt som tätt. Susar till Storan, traskar minibiten till Svärisarna.
Eller som igår;
Då jag och Liten hoppade in i Pärlan efter frukost och morgonbestyr. Styrde kosan mot Lilla byn och hälsade på Litens Mormor och Morfar. Ja, faktum är att vi spontanade så att vi inte ens ringde och förvarnade att vi faktiskt var på väg…. vilket såklart resulterade i ett tomt hus när vi kom fram. Antiklimax där en stund..Nä. förlåt Torehunden, ja. Han välkomnade oss, med ett stort skäll. Och fort var ju Mormor och Morfar hemma också.
Liten är tokförtjust i sin Morfar (och Farfar! Två av Litens favvisar!) och fick igår sitt lystmäte. Blev skjutsad av Morfar i skrindan, gungade med Morfar, kastade bullar till fåglarna med Morfar, gungade i trädgårdsgungan med Morfar. Torehunden var oerhört avis med försökte dölja det så långt han orkade.
Och jag och mor var en sväng på loppis och så strosade vi i den där trädgården som är så vacker att jag får dåndimpen. Dom har det så himla, himla fint mina Päron. Och dom har lovat att hjälpa oss med vår blivande trädgård. Storan också, som också har en makalös trädgård…. så, det låter med andra ord väldigt lovande för Lilla Familjen och deras kommande trädgård. För oooh som jag längtar och drömmer om trädgård. Gå bland blomster som doftar gott, plocka in en bukett, se liven leva, frodas, växa.
Några timmar av Mamma- och Pappatid, tillsammans med min Miniman. Det är aldrig fel. Och som pricken över i:et fick jag barnvakt och kunde sticka ut på min favvolöprunda; Tommelmon. Apjobbigt, men det gick sketabra trots löjligt mycket träningsvärk i hela kroppen. 
Det fina med drömmar, är att man får ha dom precis som man vill. Min dröm, är kanske inte din dröm. Och vise versa. Men det viktigaste i kråksången, är att man följer sin väg och gör det man känner att ens hjärta klappar allra starkast för.
Drömmar och trädgårdar och tid med såna man älskar så det knyter sig i magen när man tänker på´t. Kan det bli bättre?
Senaste kommentarer