Så var det torsdagkväll och jag rullade in här på gården tillsammans med älskade kollegan (Storan, ni vet <3) för inte så jättelängesedan. Precis i rättan tid för att hinna vara en liten stund med min lille Prins, få be Gud som haver och natta honom. Det kändes så bra i Mammahjärtat.
Den här dagen började så himla konstigt.
Ser ni?
Bara han och jag?
Hur konstigt som helst.
I morse hann vi båda vara med och lämna Liten på Förskolan. På tal om Förskolan, så är jag så himla glad att vi kunnat ta inskolningen i ett lugnt tempo. Eller förresten vet jag inte vad ett lugnt tempo är. Vi har haft inskolning en vecka nu, gått stegvis framåt. Än fast S tycker om Förskolan, har kutat in där från första stund, så är det mycket som händer och mängder av intryck att smälta för vår Miniman, så jag tror att det är bra att ta det hela lite piano oavsett.
I morse var vi då och lämnade lillprinsen för dagens lilla Förskoledos (idag: lämning, lunchätning själv utan mig eller M, och sedan hämtning). Första lämningen på direkten var igår och det hade känts så konstigt i Pappahjärtat, sa M. Så ni kan ju bara tänka er hur blödiga jag tyckte det var idag att vara med om samma sak. Tur att M var med också. Jag fick verkligen stålsätta mig, krama min starka lilla pojke hejdå (fel. Jag hann inte få någon kram. Fick en slängpuss istället innan han försvann in i lekvimlet…) och sedan gå.
Och det var då det blev så himla konstigt, då som jag och mannen helt plötligt bara var på två. Vi hade en stund till godo, så vi tog oss en långpromenad efter lämningen. Så himla, himla konstigt att vara bara vi, på en promenad. Utan vagn. Utan Liten.
Ja, Torehunden var ju också med såklart.
Och nu är jag hemma igen hos mina två, efter en massa lägertimmar. Trött men nöjd och lite, lite susig i öronen. Det ska bli skönt att lägga huvudet på kudden. Och så himla härligt- imorn är det fredag!
Senaste kommentarer