När Morsan fyllde 25 år för snart en vecka sedan och det var en finklädd liten familj som svajsade omkring, då passade det helt enkelt sig med ett familjefoto där ute under äppelträdet. Det var när alla gästerna hade lämnat oss med kramar och varma hjärtan och jag försökte helt enkelt agera både fotograf och mamma-på-bild. Och med äpplen att halka på vid snabba inbromsningar från löpningen, ”stativet” (gamla staketet) till familjen. Jamen, då fick vi ju till det rätt bra.

Det där är det finaste jag har.

Och det blir så påtagligt, på något vis.

Nu när han har varit borta i flera dagar och flera nätter. Så kommer han hem, småskäggig, lite småtrött och med det där längtanslendet på läpparna som säger att han är så glad att se oss. Hans fru och son. Det är speciellt att vara ifrån varandra såhär, lite då och då. Jobbigt kan jag tycka ibland. Särskilt när jag ligger som en stirrögd om natten och lyssnar efter tjuvar. Annars älskar ju att vara tillsammans med min Miniman. Och på jobbet, ja där är ju ändå aldrig M med (ha ha, det skulle ju se fullt normalt ut..).

M. Han är min klippa i livet. Med det där lugnet han har för oss båda, tryggheten han ger oss, hela familjen. Kärleken han har för mig och S, som är så stor att den känns i precis hela kroppen. Han gör allt för oss.

Det påtagliga?
Han är min självsfrände. Ett liv utan honom skulle inte vara något liv för mig.

Idag vaknar vi bredvid varandra, med lillvännen emellan oss från att ha vaknat tidigt i morse och sovit vidare hos oss. Vi äter frukost tillsammans. Det är så fint att vara tillsammans att det inte är klokt.

Och det där pirret i magen, E och M emellan, som man kanske tror ska ha försvunnit under alla år…. är där precis lika mycket nu som den där sommarkvällen han kom till Sommarstugan med gitarren och sjöng och kramade mig på det där sättet som gjorde att jag förstod att vi nog inte skulle kunna hålla oss som bara vänner längre…..

Livet, alltså. Ibland för stort för att greppa.

Lillafrun