Vi skyndade oss ut i morse, om ifallifall snön skulle sluta att falla. Här hemma är vi fasligt peppade på snö, nämligen. Men här slutade ingen snö att fall, snarare tvärtom! Jojo, vi var påpälsade, bland en drös minusgrader och yrande snö. Någon fick sin allra sista julklapp. Den vi sparat just till att snön hade tänkt sig att hälsa på;  En alldeles, alldeles egen Snöbjörn. Liiite, lite mindre än pappans bara. Men väldans lik och den där lilla människan blev såklart skitglad.  Ouj ouj ouj, sa han och jobbade vidare.

Mannen var snygg i sin julklappsluva han fått av sin fru.

Snölycka!

Och sen drog vi iväg och handlade för lunch. Liten drog en sån där liten vagn inne på affären och jag kolavippade så söt han var där han gick med sina tvärbestämda steg och lastade i vad vi nu skulle ha. Så landade vi hemma och gjorde ordning lunchen och plötsligt stod efterlängtade vännerna från Norrnorr på bron. Så mysigt att dom passerade och kunde stanna för lite kramar och prat och en fräsch salladsbuffé att välja från precis som man ville.
Vännerna åkte vidare och jag och pojkarna gick ut på långpromenad i snöfallet. Liten somnade på en gång och fortsatte såklart att sova när vi kom hem igen. Så jag passade på att lägga mig raklång och vila en stund, jag med. Medan mannen skottade ett varv till där ute. Sedan väckte vi Liten som då sovit nog. Mage till sömntutig unge, alltså. Men inget vi någonsin skulle få för oss att klaga på! Full fart som vaken, då är det klart att man måste vila ordentligt också, ju.

Nu är det kväll och här laddar vi för ett träningspass, innan vi tar kväll på riktigt; tassar i pyjamas och tofflor, sörplar jordgubbssmoothie och välling och sånt. Jullovsdagar… inte, inte, inte mig emot!

Lillafrun