Som jag har njutit i helgen, alltså. Som igår; när jag krattade löv med bebbemagen till hjälp. Såg sovande ungen ligga och sova gott i vagnen, där borta vid lagårn. Ett bit bort, för att slippa sova i sågljudet från snickarpappan.

Sen hade jag Världens Gulligaste Lövupplockare, när jag tyckte att mitt uppdrag var slutfört för dagen. Dagen höll på att bli kväll och ljuset var något helt annat.

Lillvännen berättade för morsan att han åkte ”kärra” och hjälpte pappan med allt och lite till. Den där lilla människan som jag pussade lite extra, extra, extra igår. Lilla människan som säger ”oh,wow! tack mamma!”, helt riktigt.. när jag ger honom vällingflaskan eller så. Eller säger att det är ”myysit!” när vi ligger tätt, tätt intill och kramas. Älskade unge. Så liten, och så tacksam så jag får ont i hjärtat. Stolt är jag, såklart.

Och idag?

Ja, idag vaknar jag förhoppningsvis i Stora Staden. Tillsammans med ett gäng fina kollegor. Redo för ett par dagar av inspirerande, stor Lärarkonferens. Förhoppningsvis har jag sovit nååånting på tåget som tuffat oss söderut under natten. Förhoppningsvis har jag inte allt för ohyggligt stor längtan efter Liten redan. Och förhoppningsvis känner jag att ”det här blir bra dagar, Liten märkte inte ens i natt när jag åkte mot nattåget, han klarar sig fint där hemma med Världens Bästa Pappa och snart är jag hemma igen.. och så vidare”….

Dagboken sköter sig lite själv idag. Därför några ”förhoppningsvis” och sådär.. Men helgen? Hjärtat är fullt av kärlek. Och veckostarten? Den sker på vift. Och det kan bli riktigt bra!

Vi hörs snart igen!

Lillafrun