Så var ännu en fullfartig dag till ända.

Men idag, till skillnad från storstadsflängande, helt och hållet på det där sättet jag älskar. En halv jobbdag med en drös härliga elever. Lite tråkigt är det allt att jag nu, när jag liksom börjar känna mig lite varm i frökenkläderna, snart ska pausa. Men såå himla glad är jag för att vi lät lite förnuft komma emellan och liksom göra att jag gav mig ut i arbetslivet på en gång efter examen, hinna få känna på känslan att vara-på-fröken-banan. Att vi inte heelt körde på feeling och bakade bäbis på en gång. Mitt fina jobb finns ju kvar, tack och lov. Så jag är inte så ledsen, som du förstår. Utan istället toknipprig över att snart få vara Mammaledig, tillsammans med världens skönaste tvååring och ett litet Pyre. Åh. 

Så.. vart var vi?

Jo, bra dag idag! Först jobb och sen hem och kasta av sig frökenstass. Jag tog snabba fötterna och gick det fortaste jag kunde. Hämtade hem älskade unge från Förskolan, där han lekt järnet som vanligt denna vecka. Långwalk och till slut landade vi hemma.

Letade upp pappan och sedan sörplades vackergul mangosmoothie ute på bron, innan jag tog tag i båda våra bilar. Finstädade dom, vilket inte är gjort på läänge! Nånstans i städandet så ringer min braiga Morska och bekräftar vad jag anat; mitt Järnvärde är superlågt. Blodvärdet toppenbra, vilket räddar upp mitt mående. Men jag måste, måste, måste komma ihåg att ta dom där himla järntabletterna (som jag varit alldeles för slarvig med senaste tiden). Jag mår som vanligt, bra… men senaste dagarna har jag tänkt på att det liksom känns som att marken försvinner ibland och jag känner mig lite yr då och då. Men jag är som jag är; tycker för det mesta att allt bara är så himla bra och att jag mår toppen. Det gör jag ju! Har mina älskade pojkar. Vi är friska. En bäbis som sprattlar i magen. Ni vet, tacksamheten är inte svår att ha då. Lite snurrighet registreras inte, liksom. Men nu tusan ska jag peta i mig dom där tabletterna och tänka lite på mig själv. Det blir bra!

Nu ligger jag här i Storsängen. I svala sköna lakan som hängt ute på vädring under en massa timmar. Både i regn och solsken. Aprilväder.

Liten snarkar bredvid mig, nybadad och vackerlockig i håret. Han drog till Fammoj och Faffaj tidigare ikväll. Höll fullkomligt på att tjata hål i huvudet på sina föräldrar, så till slut gav vi med oss och han fick storma över, för sån där lek han bara älskar. När Farmor spelar fotboll genom hallen så det bara ryker om det. Eller när Sisse får följa med Farfar ner i garaget och peta på alla verktyg han ser.

Själv passade jag då på att göra den smidigaste torsdagsstädningen någonsin. Jag hann masssor. Städa, vika tvätt, gasa på mera tvätt, hänga tvätt och så vidare. Nytt skurmedel, det är världens bästa städpepp!

Mannen och jag slog vad om hur lång tid det skulle ta för mig att plocka i ordning stökiga Lekrummet… det var saker överallt, och inte så mycket var på sin plats, om man säger så. Men jag råkar ha blivit lite lätt van att plocka i ordning där inne, så jag gissade på 4 minuter. Och mannen på 3. Efter tre och en halv minut var det en adrenalinhög, tävlingsmänniska med lätt flås som sa Färdig!. Äsch! Det är helt ok att vara lite knasig, tänker jag. Jag älskar att tävla med mig själv och helst med mannen med på ett hörn! På kuppen blev ju Lekrummet i ordning. Win-win!

Nu släcker jag lampan i skön tid och gör Liten sällskap. Den där älskade M är ute och gör vad han älskar; sågar och sånt. <3

Godnatt!

Lillafrun