Två som kramas i kapp efter att ha varit ifrån varandra på det där sättet som aldrig tidigare hänt; mamman på vift och pojkarna hemma.

Det gick ju bra, det där. Glukosbelastningen! Mådde som en illamående gris av sockersörjan, men allt för att veta att bäbis har det så bra som möjligt. Efter att jag och pojkarna mötts för lunch hemma och lite tillpiffande, så drog vi norrut. Mot Stan!

För lite olika ärenden; som att köpa verktyg-eller-vad-det-nu-var-han-köpte-där-inne-på-tråkiga-affären, spana syskonvagnar (faktiskt till och med bestämma oss.. vi ville bara sova en natt eller två på färgvalet. Dock sov lillvännen sig igenom timmarna på stan så han fick inte tycka till.. men jag tror det blir bra!) och så fick vi däcken bytta på Rymdskeppet.

Den är ju lite snobbigare den där bilen, med däckhotell och sånt.

Så hade vi också en fasligt trevlig sväng på stor-ica; med provsmak av en massa gott. Bland annat en pizza som var otroligt god. Så den köpte vi med oss hem till middag. Typ hur soft som helst och det som kändes som det enda raka, en sån där dag när man precis kommit hem till en lugn gård, efter dagar i storstan, lite sömn, många intryck och full fart.

Namnsdag visade det sig att jag hade också. Så mannen tyckte under stadsrundan att hans fru skulle ha lite nya strumpor (har som sagt hål i alla andra) och ett armband som ropade Emmeli! Finaste M. <3

Kvällen var lugn och jag bara längtade efter att få gå och lägga mig. Men det var sån ljuvlig vårkväll ute att vi drog ut jag och Sisse. Mannen hade snickarbralla på sig och grejade på inne och ute. Vi alla njöt. Jag halv-låg där i sandlådan och pratade i kapp med min Miniman. Sen gick vi in, han och jag. Borstade nån tand och sörplade välling och sådär. Kröp ner under täcket och somnade sedan på två röda. Gudomligt!

Och idag vaknar jag till torsdag. Grusig i ögonen tittar jag på mobilen. Där har jag ett sms som kommit för några minuter sedan… 05.57. ”Hej Emmeli! Jag har hittat din almanacka! …….”

Alltså vad i hellskotta är det som händer? Jag är hemma, yes. Men verkar ju senaste dygnen var mer borta. Klantigare människa hittar jag inte nu. Så älskade mannen har varit och mött upp rara, rara människan här i byn som hittat min almanacka (det vill säga halva livet för en listmänniska som jag!)… på E4an hade han hittat den. För att jag nog lagt den PÅ TAKET av Rymdskeppet (mannens bil) när vi åkte mot stan igår…

Åhåhåjaja..

Jag känner mig lika luddig i huvudet som när jag var ny-mamma och befann mig i amningsrus var tredje/fjärde timme. Vad ska jag skylla på nu, liksom? Mannen skrattar och kramar mig, samtidigt som han mumlar hormoner och en eventuell uppfinning angående senilsnören…….

Nu ska jag åka iväg och musikfrökna och känner mig mycket osäker på hur det ska gå, ha ha. Namnsdagsstrumpa och armbandet är på i alla fall… en bra början, eller nåt.

Ha en fin torsdag alla ni! Kom ihåg nycklar, almanacka, lillhjärna och så vidare..

Lillafrun